Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Emigrantlitteraturen i Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
René.
215
Atalas død. Efter maleri av A. L. Girodet-Trioson (1767—1824).
datter Veileda, jomfruprestinnen for gudinnen på Seine-øen, blir
betatt av ham og overvelder ham med sin lidenskap. Hele overtroens
gru omgir henne. Han viser henne bort gang på gang, men hun
kommer igjen som bundet av skjebnen. I stormnatten ved havet,
hvor alt ryster av vindkast og bølgebrus, står hun atter for ham,
hennes fantasi fyller luften med spøkelser, hennes vesen biir ett med
mørkets og stormens gru. Og plutselig kaster Eudorus sig betatt
ned for henne, han er hennes. Det biir „en bedøvelse som på en
gang var en fryktelig lidelse og en uutsigelig vellyst". De tror sig
halvt spøkelser, de ligner forbrytere, som har fått forkynt sin
dødsdom. Og stormen hyler om dem, ville vetter synes å kretse om dem.
Slik tegner den ville lidenskap sig for Chateaubriands fantasi.
Han hadde sagt at kristendommen hadde mangedoblet
samvittighetens storm om lasten. Men det syntes som nettop det gjorde
lastens lokkelse uimotståelig.
René og Eudorus er variasjoner av den samme karakter, og
deres dikter var av samme arten. Chateaubriand er alltid den store
ophøiede, som lider av sin evige ennui (lede). Og alltid søker han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
