Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordisk litteratur efter naturalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bertil Gripenberg. 633
var løsenet livets herlighet og livsnytelsens jubel. Finnland var ikke
vant til å høre denne tone. Når der var diktet om kjærlighet, så
hadde det helt fra Runebergs tid av været drøm og svermeri som
hadde hevet røsten. Og ordene hadde været saktmodige og pene.
Her kom et iltert mannfolk, og det han sa om elskoven, var meget
upent. Når han svermet, tegnet han billedet av Österlands
yppig-het, og hans diktning påkalte Salome og Teodora, de klassiske
yp-persteprestinner for sanserusen, og i sin krasse mannfolkelighet vek
han ikke tilbake for å skildre dagen derpå med dens vemmelse og
dens blytunge hodepine. Men dette mannfolk skrev vers med fynd
og klem i, og det var alltid fast tak i hans skildring. Bak hans
kvinnebegjær lå dådstrangen, han visste at han smidde et klingende
stål. Og når han kom ut av sine østerlandske fantasier, var det mot
villmarken han lengtes, mot myr og hei, mot de svære, mosgrodde
furuer og ørnene høit oppe i skyen. Og livet kom til å føre ham
nær til dette. Han måtte si farvel til Helsingfors, de muntre
kameratslag og de skjønne kvinner. Han blev huslærer, han blev
godsforvalter, og til slutt satt han som sin egen mann på en liten
eiendom, en svensk mann inne i det helt finske Tavastland. Fattig var han
blitt, syk blev han; men det var stål i ham. Han vilde bli hvor
han var, skjønt han bodde blandt fiendtlige mennesker.
Jag älskar en frusen, en fientlig jord,
den hårdaste jord som jag känner,
en jord vilkens folk av de bittraste ord
en dödsring omkring mig spänner.
Som sønn av Finnland vilde han kjempe mot Russiands
overmakt, som aristokrat mot det fremrykkende pøbelherredømme, som
svensk for svensk kulturs og svensk sprogs livsrett i Finnland. Men
på alle disse fronter visste han at han kjempet for en tapt sak.
Dess høiere reiste han hodet. Til kampen drev piikten ham. Over
kampen lyste æren. Det er for fedrenes sak han kjemper, og det
er slektens tradisjon som bærer ham. „Intet är jag, men min ras
och min rot och min stam är allt.“ Steil og trossig kalte han på
sine, „söner av nederlaget". Uten håp om seier, uten tanke på lønn
skulde de kjempe, en forpostkjede hvor rekkene stadig tynnedes,
men deres navn skal minnes,
nämnas som minne av fädrens sed,
sedan att stupa där man stred.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
