Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - när han vaknade upp igen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Valde jag rätt?
Och en del av honom svarade obetingat ja, medan en
annan del satte svaret i fråga.
När han tänkte efter, hade han ju en mycket diffus
bild av den värld, han lämnat. Han hade varit ett
experimentdjur från början, endast fått veta vad de
vågade låta honom veta. Meningen, tänkte han. Jag
sökte en mening. Och det fanns en mening.
Han samlade allt sitt vetande om sin forna värld,
försökte se det som en helhetsbild. Och en bild
uppenbarade sig, men med många vita fläckar på
sin karta.
En sällsam värld.
En främmande värld ...
Och ändå – den världen är bara en möjlighet i en
oändlighet av andra möjligheter. Alla världar är
främmande, som man inte förstår.
Bedömde de mig rätt?
Hur mycket av sanningen fick jag veta?
Ingen människa är en ö ...
Nej, tänkte han. Men varje människa är en värld.
Och vad som är rätt för en värld, är inte nödvändigtvis rätt
för en annan värld. Varje värld lyder under sina egna lagar.
Ingen lag är universell.
Panta rei, tänkte han. Panta esti.
Och sedan riktade han blicken utåt och lät den svepa över
den väldiga dalen. En jättelik, grågrön krater. Och längst nere
en diffus punkt.
Hans mål.
Och som om ferden uppfattat hans tanke, ökade den farten
och flöt som en snabb strimma nedåt. Han höll sig fast vid
dess hals – och en vild berusning grep honom. Vinden i ansiktet,
fladdrande som ett segel. Solen i ryggen. Rittens snabba puls.
Och där nere –
Han exploderade. Han klamrade sig fast vid djuret, för att
han inte skulle segla upp i skyn som en ballong och förlora
sig i det blå –
Den kalla vinden kunde inte beröva honom den oändliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
