Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järn och stål, av Sture Arvidsson - Stålets metallografi - 19. Legeringsämnena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Järn och stål
Till skillnad från alla andra legeringsämnen höjer kobolt den
kritiska avsvalningshastigheten, så att genomhärdningen försämras.
Kobolt har först på senare tid utnyttjats som legeringsämne och har
speciellt funnit användning dels i de höglegerade snabbstålen i halter på
upp till 10%, dels i stål för permanenta magneter i halter på upp till
40 %.
Aluminium (Al).
Som legeringsämne i vanlig mening användes aluminium endast i
speciella ståltyper men har däremot funnit den vidsträcktaste
användning som desoxidationsmedel i mycket små halter vid all
ståltillverkning.
Råvarorna för aluminiumtillverkningen äro dels en
aluminium-natrium-fluorid kryolit, som brytes på Grönland, dels ett hydrat bauxit,
som för den europeiska marknaden huvudsakligen utvinnes i
Frankrike, Italien och Ryssland. De obetydliga mängder som förbrukas för
stålindustrien, spela emellertid ingen roll i jämförelse med
produktionen för lättmetalltillverkningen.
I lägre halter bidrager aluminium till ett finkornigt brott och
vidgat härdfält, medan högre halter göra stålet grovkornigt. Som
legeringsämne användes alltid aluminium tillsammans med andra ämnen,
dels i lägre halter i nitrerstål, dels i högre halter i värmebeständiga
stål och i magnetstål.
Koppar (Cu).
Förr ansågs en kopparhalt i stålet endast till skada, men man
utnyttjar numera koppar som legeringsämne för vissa ändamål.
De viktigaste malmmineralen äro oxider och svavelföreningar.
Nord-och Sydamerika tillsammans producera c:a 70 % av världsbehovet, men
avsevärda fyndigheter bearbetas även i Europa, såsom i Spanien, Norge
och Sverige. Liksom beträffande aluminium spelar stålindustriens
kopparbehov ingen som helst roll i jämförelse med världsbehovet av
koppar för övriga ändamål.
Vid högre kopparhalter än c:a 0,5 % blir stålet rödskört, vilket
emellertid kan motverkas genom nickeltillsats. En kopparhalt på 0,20
—0,40 % användes stundom i plåt och balkar för byggnadsändamål,
då kopparhalten ger stålet en viss beständighet mot röstning. Även
brottgräns och sträckgräns höjas av koppartillsatsen. De höglegerade
rostbeständiga stålen tillsättas undantagsvis en lägre kopparhalt för
att bättre motstå vissa kemiska angrepp.
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
