Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järn och stål, av Sture Arvidsson - Ståltyper och användningsområden - 45. Verktygsstålens grundtyper med hänsyn till huvudlegeringsämnena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ståltyper och användningsområden
Snabbstål.
Före snabbstålens framträdande användes som skärstål endast
kolstål och låglegerade stål inom kolhaltsområdet 0,75—1,25%. Då ett
sådant stål användes vid svarvning, börjar eggens hårdhet och
skär-förmåga att avtaga alltmera med stigande skärhastighet, då eggen
uppvärmes av friktionsarbetet. Redan vid c:a 300 C
anlöpningstempera-tur har sålunda martensitens sönderfallande och därmed
hårdhetsminskningen fortskridit så långt, att stålet är praktiskt taget odugligt
för svarvning.
Under omfattande svarvprov med olika ståltyper för att finna ett
stål med bibehållen skärförmåga vid högre temperaturer, funno
amerikanarna Tavlor och White omkring sekelskiftet, att de då kända
volframstålen med 5—10% W och en viss kromhalt kunde bibringas
en avsevärd anlöpningsbeständighet och skärförmåga genom
härd-ning från en temperatur nära stålets smältpunkt. Därmed var det
första steget taget mot utvecklingen av snabbstålen, som skulle
komma att revolutionera bearbetningstekniken med skärande verktyg.
Redan år 1906 kunde Tavlor ange ett snabbståls lämpligaste
sammansättning till c:a 18 % W, c:a 4 % Cr och c:a 0,30% V, vilket än i dag
gäller som grundanalys för de moderna snabbstålen, fastän analyserna
kompletterats ytterligare med vanadin, molybden och kobolt, vilket
framgår av tabell 64. De två första typerna med lägre volframhalter,
som där kompenseras av högre molybden- resp, vanadinhalter, ha
uppkommit som ersättningsstål efter krigsutbrottet 1939 med
analyserna fastställda av Jernkontoret under de för alla tillverkare
gemensamma beteckningarna »1941» resp. »1939».
Vid valet mellan de olika snabbstålskvaliteterna gäller, att
prestationsförmågan men även priset ökar med stigande kobolthalt. Dock
böra verkstäder, som ej äro utrustade med fullgoda
värmebehandlings-ugnar och verktygsmaskiner, föredra de något oömmare och segare
kvaliteterna med lägre kobolthalter och undvika de högst legerade
snabbstålen, som äro mera känsliga för såväl värmebehandling som
driftsförhållanden.
För att snabbstålens egenskaper skola komma till sin fulla rätt
fordras, att den mycket höga härdningstemperaturen, mellan 1 200 och
1 300°C, noggrant innehålles. Fig. 56 visar, hur hastigt svarveffekten
sjunker, om stålet ej blir uppvärmt till den idealiska
härdningstemperaturen, som i detta fall är c:a 1 310cC.
Medan man för andra stål reglerar anlöpningstemperaturen med
hänsyn till den önskade hårdheten, skola snabbstålen alltid anlöpas
137
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
