Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Metaller och metallegeringar, av Pehr Lagerhjelm - Lagermetaller - 84. Olika slag av lagermetaller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Metaller och metallegeringar
ligt, och en alltför hög, att man erhåller en grov struktur och att
lagret får en tendens till sprickbildning. Vid gjutning av tunna lager
är dock en för hög gjuttemperatur mindre farlig. Gjuttemperaturen
bör ligga 50—100° G över den temperatur, då stelningen börjar.
Stel-ningsintervallet är stort och kan uppgå ända till 250°C. I allmänhet
ligger den lämpliga gjuttemperaturen mellan 420—500 C. För varje
legering är det bäst att först bestämma stelningstemperaturen genom
en serie avläsningar på en pyrometer, som hålles neddoppad i smältan
under avkylningen. Man kan därefter bestämma den rätta
gjuttemperaturen. Kontraktionen vid avkylningen av ett färdiggjutet lager är
omkring 0,5 °/o. Lagerskålarnas temperatur bör vid gjutningen vara
150-—2003 C, och vidare böra de vara invändigt förtenta, bäst med
80 Sn- och 20 Pb-lod, så att bindningen blir stark. Lagret bör gjutas
så tunt som möjligt, då man erhåller den fördelaktigaste strukturen.
Vid gjutningen användes ihåliga kärnor, så att stelningen sker från
lagerskålen, och vidare bör man kyla denna på mitten, så att metallen
stelnar jämnt. Vid stora lager bör metallen tillföras från flera håll.
All skumbildning vid gjutningen måste omsorgsfullt undvikas.
Centri-fugalgjutning visar sig ofta mycket fördelaktig. Ibland maskingjutas
lager under tryck. Härvid kan man hålla gjuttemperaturen lägre och
får då en finare struktur.
Hårdheten ökar med stigande antimon- och kopparhalter, men en
alltför stor ökning av dessa medför, att legeringen blir spröd. Vid
vanlig temperatur kan skillnaden i hårdhet mellan de olika legeringarna
vara rätt avsevärd, t. ex. WM 80, som har Brinellhårdhet 28, medan
legering nr 1 endast har hårdheten 18. Vid 100 äro motsvarande
siffror 18 resp. 12. Vid 200° ligger alla legeringarnas hårdhet mellan 8—5.
En mindre kadmiumtillsats ökar hårdheten vid vanlig temperatur.
Av särskilt stort intresse är antimonhaltens inflytande. Upp till 7 %,
d. v. s. den halt då de första tärningsformade kristallerna uppträda i
strukturen, har en ökning i antimonhalten en fördelaktig inverkan på
stukningsmotstånd, böjningshållfasthet, böjningsutmattning och
glidegenskaper. En ökning utöver 7 °/o medför ingen väsentlig
förbättring. En kopparhalt upp till 6 % förbättrar glidegenskaperna, men
gör samtidigt legeringen svårgjuten. För maskiner med normala
varvtal bör därför lagermetallens sammansättning vara 7 °/o antimon och
4—5 % koppar. Om man har att vänta en kraftig nötning av lagret,
bör antimonhalten höjas. För maskiner med mycket höga varvtal,
där lagren torde bli utsatta för stark påkänning genom slagutmattning,
har legeringarna nr 1 och 2 B 22 visat sig lämpligast, då de ha den
minsta tendensen till sprickbildning.
212
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
