Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Materialprovning, av Ulf Boye och Lennart Pehrson - Mekanisk materialprovning - 129. Mekaniska prov i provningsmaskiner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Materialprovning
i godset, svetsspänningar, riktspänningar eller
spänningskoncentra-tioner på grund av dimensionsövergångar.
Böjningsprov utföras ofta i dragprovmaskiner, varvid följande
anordning brukar användas. Provföremålet upplägges på två stöd,
placerade på en kraftig balk. Balken placeras i provmaskinen på samma
sätt som vid tryckprov, varefter provföremålels mittpunkt belastas
med tryck. Belastningen avläses på vanligt sätt i maskinen, och
formförändringen kan mätas medelst töjningsmätare på provföremålets
över- och undersida. Nedböjningen kan bestämmas medelst
mät-klocka.
Vid böjningsprov är det önskvärt, speciellt vid korta stödavstånd,
att stöden utgöras av vridbart lagrade rullar, varigenom extra
drag-spänningar undvikas.
Hårdhetsprov.
För att bestämma hårdheten hos ett material använde man sig förr
huvudsakligast av repningsmetoden, d. v. s. hårdheten bestämdes
genom att repa olika material mot varandra, och alltjämt är det
vanligt att med en fil prova, om ett stål är härdat eller icke. Vill man
emellertid bestämma hårdheten hos ett material och skaffa sig ett
siffervärde på densamma, finnas numera ett flertal olika metoder. De
flesta grunda sig på den s. k. inryckningsprincipen, d. v. s. ett hårt
föremål av given form tryckes med en viss kraft mot provstycket.
Intryckets storlek eller djup utgör sedan ett mått på materialets hårdhet.
Brinellprov. Den första och kanske alltjämt mest använda metoden
enligt denna princip är brinellprovet. Vid detta prov tryckes en
härdad stålkula med given diameter med en viss kraft mot provstycket,
som först bör ha preparerats så, att en plan och slät yta förefinnes.
Härvid uppstår i provstaven ett runt märke i form av en kalott.
Genom att uppmäta intryckets diameter, vilket vanligen sker i ett
särskilt mätmikroskop, kan man beräkna kalottens yta. Belastningen
på kulan i kg dividerad med denna yta i mm2 anger materialets
hårdhet, uttryckt i Brinellenheter.
Vid brinellprov användes för stål följande relation mellan belastning
och kuldiameter.
Belastning P kg Kuldiameter D mm
3 000 10
750 5
187,5 2,5
d. v. s. P = 30 D2.
358
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
