Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ytbehandling av metaller, av Ivar Sven-Nilsson - Speciella metoder - 113. Målning och lackering - 114. Emaljering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Speciella metoder
ha de fått stor användning. De torkas då helst vid svag värme, upp
till 100° G. En nackdel är deras stora eldfarlighet. Bättre är
etylcellu-losalack, som är obrännbar, hållbar mot alkalier och utspädda syror,
tämligen okänslig för vatten, icke missfärgas av solljus och har god
smidighet vid tillsats av små mängder mjukgöringsmedel.
Benzyl-cellulosalack är likaledes hållbar mot alkalier och syror, t. o. m. vid
hög temperatur. Liksom etylcellulosalack mjuknar den först vid över
100°C och sönderdelas först ovan 180°G, om icke harts m. m. har
tillsatts. Benzylcellulosa är sämre ljusäkta än etylcellulosa. Den lämpar
sig särskilt till lackering av tankar, värmeelement, folier o. d.
Hög kemisk motståndskraft har klorkautschuklack, som är
beständig mot bensin och mineraloljor, alkalier, såsom natronlut,
sodalösning, ammoniak, syror, såsom svavelsyra, saltsyra, fosforsyra samt
många organiska syror, aggressiva gaser, såsom klor, svaveldioxid,
svavelväte, ozon m. fl.
Största nackdel är den låga elasticiteten och vidhäftningsförmågan.
Den senare förbättras genom att grundmetallen uppruggas samt
genom att klorkautschuklacken tillsättes med mjukgöringsmedel och
oljor, som förbättra elasticiteten. Lämpligt är också att först föra på
någon linoljefärg som grundfärg. Klorkautschuklack tål icke högre
temperatur än 100° G.
Lacker för lättmetaller och zink, särskilt för den senare metallen,
måste på grund av den starka värmeutvidgningen hos metallerna vara
mycket elastiska. Lackernas smidighet ökas vid pigmentering, särskilt
med zinkoxid eller zinkvitt, som är närbesläktat med grundmetallen.
Bindemedlet skall vara så fett som möjligt för att ha största möjliga
elasticitet. Vidhäftningen är svår på dessa lättoxiderade metaller.
Bästa förbehandling är för aluminium konstgjord oxidering, för zink
fosfatering eller liknande. Lämpliga bestrykningsmedel äro alla
olje-haltiga sådana. Även konsthartslacker på fenol- eller vinylbasis äro
utmärkta med lämpliga mjukgöringsmedel.
Rena cellulosalacker och spritlacker äro icke lämpliga för zink
annat än på helt små föremål; de ha för ringa elasticitet. Asfalt- och
bitumenlacker innehålla spår av svavel och syror, som angripa zink.
Klorkautschuklacker äro däremot utmärkta men icke
klorkautschuk-cellulosa-kombinationslacker.
114. Emaljering.
Vid emaljering överdrager man metallytan med ett lager av glas.
Härvid vinner man, att föremålet samtidigt får metallens styrka och
531
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
