Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Lifvet i verldsrymden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lyftat dem. Det är betalningens tid. I form af djuriskt
värme återgifva atomerna sitt himmelska lån och deras,
ömsesidiga längtan är tillfreds stäld, men ur dessa
föreningar födes efter hand hela serien af vegetativa och animala
lifsyttringar, vår egen tillvaro med sina lidelser och känslor,,
fröjder och sorger inberäknad.
Låtom oss med tankens öga söka att närmare följa
detta egendomliga kretslopp.
Vi hafva t. ex. slutat vårt förmiddagsarbete och njuta en
väl behöflig hvila i skuggan af ett lummigt träd. Pass’ nu på t
Der kommer en etervåg ilande med tankens snabbhet och
genomfar i ett nu märg och ben. I ett saftigt blad råkar den
i kollision med några kolsyremolekyler, som der nyss slagit
sig i ro, sliter utan förbarmande dess atomers kemiska
samband och drifver enslingarne ut i verlden. Ännu ett
ögonblick, och syrets atomer sväfva i den omgifvande luften,
medan deremot kolets, beledsagade af några vätefränder,
ila mot en alldeles ny bestämmelse. Seså, nu äro de
framme. Ett glödande granatäpple, som skymtar fram mellan
bladen i vårt lummiga hvalf, blir deras station. Men ock
blott för några ögonblick! »Lifvets lag är dödens lag», och
vår aptit ger utan förbarmande befallning om den delikata
fruktens uppoffring på »lifvets härd». Ett njutningens
andedrag (nu störtade sig syreatomerna med blixtens snabbhet
in i lungorna), och vandrarna, kolatomerna, äro åter stadda
på färd. Det går utan rast, utan ro. Inelfvornas irriga
passage är slut, redan skyndar sällskapet fram genom
blodmassan — men aj, der kommer en syreatom! En
sammanstötning — och en vådeld har ändat atomernas lif. Deras,
sista andedrag var kanske »ett smärtans utrop-eller ock en den
första kärlekens hänryckning». Men, färden får icke afbrytas,
döden icke förskräcka; lif spilles på lif, men sällskapet måste
framåt. Och nu ändtligen hafva de öfverlefvande kommit
till ro i organismens skilda delar; de äro nu på höjden af
sin makt. Men o, vexlande öden! hvilken makt, hvilken
ro! Der tvingas en att sammandraga en hjertmuskel, der en
annan att ordna ett balprogram, och der kanske en tredje
att foga en länk till ränksmideriets boja. Dock, deras
pröfning är kort, deras arbetstid blott en flygtig sekund: ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
