Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första afdelningen. I tjugufemte århundradet - 6. Huru tron på verldens undergång utvecklat sig under verldshistoriens olika epoker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
Bönderna blefvo rädda för mörkret, isynnerhet emedan
de trodde sig ha blifvit blinda.
En fattig gosse vaktade sin hjord. Fullkomligt
okunnig om det väntade fenomenet såg den lille med oro huru
solen gradvis förminskadss midt på den klara himmelen.
Då ljuset plötsligt försvunnit helt och hållet, blef den
stackars gossen utom sig af förskräckelse, började gråta och
ropade på hjelp. Hans tårar strömmade ännu då stjernan
åter kastade sina första strålar. Lugnadt af denna anblick
knäppte barnet ihop händerna och ropade: O, sköna soll
(O beau Soleil!)
Detta utrop från ett barn, är det ej hela mensklighetens?
Man kan alltså lätt förstå, att solförmörkelserna gjort
det lifligaste intryck och att, så länge man ännu ej kände
de helt helt naturliga verkningarne af månens omlopp kring
jorden; de genast förknippades med föreställningen om
verldens slut. Detsamma har förhållandet varit med andra
himmelska fenomen, särskildt det plötsliga uppträdandet af
okända stjernor, något som är än mera sällsynt än
solförmörkelserna.
Den mest bekanta af dessa företeelser är den af 1572.
Den 11 november, få månader efter Batholomeinatten, syntes
plötsligen i Cassiopeas konstellation en strålande stjerna af
första storleken. Allmän häpnad, ej blott hos allmänheten
som hvarje afton såg den tindra på himmelen, utan äfven
hos de lärde, som ej kunde förklara denna företeelse.
Astrologerna bemödade sig att bevisa, det denna himmelska gåta
var de vise männens stjerna, som återkom för att bebåda
ankomsten af Menniskones Son, yttersta domen och
uppståndelsen. Stor rörelse bland alla sambhällsklasser ...
Stjernans glans aftog gradvis och hon slocknade slutligen
efter aderton månader — utan att ha åstadkommit den
katastrof, som den menskliga fåkunnigheten låtit henne bära i
sitt sköte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
