Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen. Om tio millioner år - 3. Fåfänglighet, förgänglighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
ingalunda inverkat direkt på de fysiska vilkoren för
jordelifvet, hvilket fortfarande berodde af solens och atmosferens
värme. Jordklotets afkylning kan ej framkalla verldens
undergång.
Under århundradenas lopp hade jordens yta omärkligt
utjämnats. Regn, snö, frost, värme, vindar hade frätt på
bergen; flodernas, strömmarnas, rännilarnas vatten hade
långsamt fört till hafvet spillror af de kontinentala upphöj
ningarna, hafvens botten hade höjt sig och bergen hade
nästan fullständigt försvunnit ... efter nio millioner år.
På samma gång hade vår planet åldrats fortare än solen.
Hon hade förlorat sina lifsvilkor hastigare än dagens
stjerna förlorat sin strålande gåfva att lysa och värma.
Denna planetiska evolution är fullt förenlig med vår
nuvarande kännedom om universum. Vår logik måste
naturligtvis vara ofullständig och barnslig vid sidan af den
stora universella och eviga sanningen, den kan jemföras
med två myrors resonnemanger om Frankrikes historia.
Men trots den ödmjukhet vi måste känna inför verldsaltet,
trots vår litenhet inför oändligheten kunna vi ej undgå att
vara logiska för oss sjelfva, vi kunna aldrig påstå, att det
sunda förnuftets frivilliga bankruttförklaring vore bättre
garanti för ett omdömes giltighet än det rigtiga bruket
deraf. Vi tro på universums förnuftsenliga daning, på en
bestämmelse för verldar och varelser, vi tro, att de vigtigare
planeterna i vårt solsystem böra vara mer långlifvade än de
obetydliga, och att följaktligen planeternas lif ej är i samma
grad beroende af solens strålar och ej kan räcka precis lika
länge som solen sjelf. Den direkta iakttagelsen bekräftar
dessutom denna allmänna uppfattning af universum. Jorden,
en slocknad sol, har afkylts fortare än solen; den ofantlige
Jupiter är endast ännu i sin primära period; månen, mindre
än Mars, är längre framskriden än denne i sitt stjernelifs
utvecklingsgrader (kanuske har den redan nått sitt slut);
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
