Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen. Om tio millioner år - 3. Fåfänglighet, förgänglighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
nens botten skiljer sig från fogeln eller fjärilen. Men det
är jordelifvets förhållanden som vi nu studera, och dessa
förhållanden äro bestämdt begränsade genom vår planets
konstitution. .
Vattnets gradvisa nedsippranae 1i jordklotets inre, allt
efter som jordklotets ursprungliga värme förlorade sig i
rymden, oxidernas och hydraternas slutliga bindande, hade
efter förloppet af ungefär åtta millioner år åstadkommit en
minskning till fjerdedelen af den vattenqvantitet, som nu
cirkulerar på jordens yta. I följd af de kontinentala
upphöjningarnas nivellering, hvilken frambragts genom
regnens, snöns, isens, vindarnas, bäckarnas, strömmarnas och
flodernas mångtusenåriga frätning, började jordklotet blifva
alldeles platt och hafven, der de bortfrätta partiklarna
hamnat, voro föga djupa. Men emedan för afdunstningen
och bildandet af vattenånga vattnets utsträckning spelar
största rollen och ej dess djup, var atmosferen fortfarande
rikligt mättad med vattenångor. Vår planet var då i
besittning af ungefär samma betingelser för beboelighet som
dem vi nu iakttaga hos planeten Mars, der vi se spår efter
väldiga försvunna oceaner, der hafven sammansmält till
trånga, smala insjöar af obetydligt djup, der vi finna
tillplattade kontinenter, en lätt afdunstning och en ännu
ganska betydlig qvantitet vattenånga i atmosferen, der
regnen äro sällsynta, men snön faller ymnigt i polarregionerna
under vintern och smälter nästan totalt unde: sommaren:
en verld ännu obeboelig af varelser liknande dem, som be
folka jorden. ’
Den menskliga intelligensen hade så .ullkomligt gjort
sig till herre öfver alla naturens krafter, att man tyckte en
så lystande &ra kunde aldrig sluta. Icke desto mindre
började vattnets aftagande oroa äfven de störste optimister.
De stora oceanerna hade försvunnit. Jordklotets skorpa,
som fordom var så tunn och lättrörlig, hade småningom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
