Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen. Om tio millioner år - 3. Fåfänglighet, förgänglighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
kroppar från tjugonde och hundrade seklerna med sina
stora tänder och klumpiga inelfvor; man ville knappast
medgifva, att så grofva organismer verkligen varit den
intellektuella menniskans förfäder.
Trots de millioner år, som gått. öste solen fortfarande
öfver jorden nästan samma qvantitet värme och ljus;
åtminstone hade ej denna qvantitet minskats med mer än en
tiondedel. Dagens stjerna hade blott blifvit något gulare och
något mindre.
Månen rullade fortfarande kring jorden men
långsammare. Den hade småningom aflägsnat sig från vår planet
och den tog sig skenbarligen mindre ut (medan solens
storlek verkligen minskats). På samma gång hade jordens
rotationsrörelse blifvit långsammare. Dessa tre fenomen:
aftagandet af jordklotets rotation, månens aflägsnande och
förlängningen af månaden, hade frambragts genom
tidvattnets friktion, som verkar ungefär likt en broms. Om jorden
och månen lefde tillräckligt länge, och med dem hafven
och tidvattnet, kunde man till och med räkna ut, att en tid
måste inträffa, då vårt klots rotation saktade af så betydligt,
att den slutligen blefve lika med månomloppet (som sjelft
blefve förlängdt), så att man slutligen ej hade mer än fem
och en qvarts dagar per år; jorden skulle då ständigt vända
samma sida åt månen. Men en sådan förändring kräfde ej
mindre än hundra femtio millioner år. Den tidpunkt, dit
vi nu kommit (om tio millioner år) utgör blott femtondelen
häraf; i stället för att vara 70 gånger längre än nu, var
jordens rotation endast fyra och en half gång längre, cirka
hundra tio timmar..
Tack vare dessa långa dagar kunde solen grundligt
upphetta jordytan; men denna värme verkade egentligen
blott på de delar, som mottogo den så att säga i ansigtet,
således i eqvatiorialzonen, mellan de två tropiklinierna;
ekliptikans lutning hade ej förändrats, jordens axel var
fort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
