Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen. Om tio millioner år - Epilog. Efter jordelifvets slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
. -Jorden skulle, om den föll ned på solen, under 95 år
bestrida solens nuvarande värmeutstrålning;
Venus under 84 år;
Mercurius under 7 år;
Mars under 13 år;
Jupiter under 32,254 år;
Saturnus under 9,652 år;
Uranus under 1,610 år:
och Neptunus uuder 1,890 år.
Det vill säga, att alla dessa planeters fallande på solen
skulle frambringa tillräckligt med värme för att
underhålla dess produktion under 46,000 år.
Det är alltså gifvet, att meteorernas fall i betydlig
grad underhåller solvärmen. Om solmassan årligen ökades
med en 33 million-del, skulle detta ersätta förlusten, och
blott hälften häraf vore tillräcklig, om man medgåfve att
förtätningen spelar lika stor roll för solvärmens underhåll
som meteorernas fall; det behöfdes århundraden, för att
astronomerna skulle kunna iakttaga det på grund af
pianeternas tilltagande hastighet.
Vi kunna således ensamt på grund af dessa begge
orsaker tillerkänna solen en framtid af allra minst tjugu
miilioner år. Och denna lifslängd måste ökas genom andra
inträffande orsaker, utan att man ens behöfver tänka sig ett
möte med en meteorsvärm.
Solen stod alltså qvar som den sist lefvande i sitt
system, den siste, som brann af lifvets eld.
Men äfven hon skulle slockna. Efter att så länge ha
öst sitt lifgifvande ljus öfver sina himmelska döttrar, såg
hon sina fläckar växa i antal och utsträckning, såg sin
strålande ljussfer blekna och sin fordom glänsande yta mörkna
och stelna. Ett kolossalt rödt klot ersatte i rymderna de
forna tidernas bländande ljushärd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
