Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen. Om tio millioner år - Epilog. Efter jordelifvets slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
235
är ej tillfredställd med denna ombytlighet hos den
gudomliga Idéen. Efter den andra uppfattningen af verlden ha
vi — enär begynnelsen af sakernas nuvarande ordning
daterar sig från en bestämd tidpunkt och enär verkan ej finnes
utan orsak — rätt att fråga: hvilket var det tillstånd, som
föregick danandet af det nuvarande universum?
Det är omöjligt att tänka sig en gräns för materiens
utsträckning. Vi hafva framför oss i en ändlös rymd, likt
en outsinlig källa, den potentiella kraftens omsättning i
förnimbar rörelse, och derifrån i värme och andra krafter,
men ej en engång för alla afslutad mekanism, som arbetar
som ett urverk och en gång stannar för alltid.
Universums framtid är dess forntid. Om universum
en dag skulle få ett slut, hade detta för mycket länge sedan
inträffat, och vi vore då ej här för att studera detta problem.
Det är emedan vår uppfattning är begränsad som vi
söka en början och ett slut till allt. Vi kunna ej fatta att
en absolut ändlös serie af förvandlingar kan existera såväl i
framtiden som i forntiden, ej heller att likaledes ändlösa
serier af materiella kombinationer kunna fortplantas från
planeter till solar, från solar till solsystem, härifrån till
vintergator, till stjernuniversa, etc., ete. Och ändå ha vi
framför oss himmelens rymd, som talar till oss om
oändligheten. Vi förstå lika litet rummets oändlighet som tidens,
och dock fatta vi ännu mindre en gräns för rummet än för
tiden, ty vår tanke hoppar öfver denna gräns och fortsätter.
Man skulle ständigt kunna gå framåt i hvilken riktning som
helst i rymderna, utan att finna ett slut, och om man vill
försäkra oss, att tiden i ett visst ögonblick skall upphöra att
existera, tro vi ej ett ord deraf, och vi vilja ej förvexla tiden
sjelf med de menskliga mått, hvarmed vi mäta den.
. 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
