Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sambandet mellan ljus och elektricitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De fenomen, som fullt kunna förklaras av den rena eterns fysik, äro få. Det är
egentligen blott utbredningen av en elektromagnetisk
våg eller en optisk våg, som en gång uppstått. I den outtömliga mängd av företeelser
som omge oss spela även de vägbara kropparna en roll. I
varje fysik, även i Drudes "Physik des Aethers"
måste de flesta sidorna handla icke om etern,
utan om de vanliga kropparna. Dock är titeln
på Drudes bok icke missvisande. De lagar,
som uppställas för de vanliga kropparna, äro
av alldeles samma art som de, som gälla för
etern. De äro blott något modifierade. De
individuella egenskaperna hos kropparna måste
på något sätt uttryckas i de för dem gällande
lagarna. Det sker genom införande av ett antal
storheter: dielektricitetskonstant, elektrisk
ledningsförmåga, magnetisk permeabilitet. En
ofantlig mängd av olika fenomen, hela den äldre
elektricitetsläran, för så vitt, den handlar om
vilande kroppar, de Hertzska vågornas teori,
ljusets utbredning i tomrummet, allt
sammanfattas i de vidunderliga åtta
differentialekvationer, som enligt denna teori skola gälla
överallt, i etern såväl som i de vanliga kropparna,
blott med olika värden för de däri ingående konstanterna.
"Ljusets utbredning i tomrummet", här framträder
begränsningen. Om en ljusvåg träffar en
genomskinlig kropp så bryts den. Detta kan
den Maxwellska teorien förklara. Men
brytningen är olika för olika färger, ljuset sprides.
Här stå vi vid gränsen. Detta fenomen kan
icke förklaras av "eterns fysik". Varpå beror
det? Redan den äldre ljusteorien, som
uppfattade ljuset såsom en vågrörelse i en elastisk
kropp, hade givit ett svar på denna fråga. Det
beror därpå, att kropparna äro uppbyggda av
atomer. Då ljusvågen kommer, sättas dessa
atomer i rörelse. Det är deras svängningar,
som ha spridningen till följd. Denna
uppfattning, lätt omklädd, överflyttar Drude i sin teori.
De partiklar, vilkas svängningar förorsaka
spridningen, måste nu tänkas som elektriskt laddade,
emedan ljusvågen ar en elektrisk våg, eljest går
allt på det gamla sättet. Naturligtvis bryts
enhetligheten i Drudes bok genom detta lån från
en äldre teori. Men å andra sidan är det dessa
sidor hos Drude, som förebåda en ny utvecklingsfas.
De gamla tankarna voro framtidstankar.
Ett årtionde framåt. Som typiska verk
nämner jag J. J. Thomsons ar 1903 utgivna:
"Conduction of Electricity through Gases" samt det
av franska fysiska sällskapet år 1905 utgivna
samlingsverket: "Jons, elektrons, corpuscules".
Det som skett, är att de små elektriskt laddade
partiklarna, som nästan helt och hållet syntes
undanträngda av eterns fysik, åter trätt i
förgrunden. Från alla håll ha de trängt sig fram.
Överallt, där elektriska eller magnetiska
processer försiggå i de vägbara kropparna, synas
de vara med i spelet. Tydligast framträda de
i den mängd av fenomen, som åtfölja
elektricitetens gång genom en gas. På en mångfald av
olika sätt har man lyckats mäta förhållandet
mellan deras (negativa) laddning,
elementarladdningen, e, och deras massa, m. Alltid
erhåller man samma tal. Vackrast av allt är det
sätt varpå man lyckats bevisa, att dessa
partiklar, elektroner, som de nu kallas, äro
identiska med de partiklar, som Drude i
överensstämmelse med den äldre teorien gjort ansvariga
för ljusets spridning. Det skedde genom
Zeemanns upptäckt av den magnetiska kraftens
inverkan på ljuset. H. A. Lorentz kunde visa,
att åtminstone i de enklaste fallen detta
fenomen kunde förklaras med hjälp av de
antaganden, som redan voro gjorda för förklaringen av
ljusets dispersion. Och samtidigt erhölls en
möjlighet att för dessa vid atomerna bundna
partiklar mata förhållandet mellan laddning och
massa. Det blev återigen detsamma som det
först funna. Det synes uppenbart, att alla
elektromagnetiska och optiska fenomen äro betingade av dessa elektroner.
Naturligtvis kunde icke den Maxwellska
teorien motsvara de anspråk, som denna nya mängd
av fakta ställde på teorien. Men det var långt
ifrån, att man bröt med denna teori. Allt som
var vunnet under det föregående skedet, behölls
i det nya. Träffande har man kallat
elektronteorien, som nu blev härskande, en andra våning,
uppförd över den Maxwellska teorien såsom
bottenvåning. Det antagande, som den ledande
teoretikern, den nyss nämnde H. A. Lorentz,
lade till grund för sin teori, var att de
Maxwellska lagarna för etern äro exakt giltiga, och
att etern finns icke blott utanför de vägbara
kropparna utan även i dem, i alla mellanrum
mellan atomerna samt mellan de positivt och
negativt laddade partiklar, varav atomerna
bestå. Om någon av dessa partiklar ändrar
hastighet, så utgår från den en elektromagnetisk våg.
Det är dessa vågor som vi uppfatta som
ljusoch värmestrålar. Att inne i de vägbara
kropparna skenbart andra, lagar rada an i etern,
beror blott därpå, att vi med våra grova sinnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
