Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Där de resandes liv hänger på en tråd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Av INGENJÖR CH. LORDIER
FÖRE KRIGET utgjorde de höga bergen ett omtyckt mål för
turisternas färder. Anda in i de senaste åren använde man
kuggstångsbanor for att de resande bekvämt
skulle komma upp till bergens toppar.
Men i många fall är kuggstångsbanan svår och dyrbar att anlägga,
och man måste då tillgripa en annan metod som ofta användes
för forsling av malm, sten och annat; vagnskorgarna bäras av
vagnar som rulla fram på linor, utspända mellan de båda ändpunkterna.
I princip är detta system mycket enkelt; men när man skall övergå från
varutransport till persontrafik uppstå en del svårigheter.
For det första måste vagnarna vara så rymliga att de lämna en
givande inkomst, utan att dock tynga allt för mycket på kablarna,
och vidare blir frågan om säkerheten mycket viktigare när det
gäller transport av personer. Därför äro också de luftbanor som
användas for resande försedda med flera linor för dragning och bromsning utom
den vanliga bärlinan. Vi skola se här nedan hur bromskabeln förhåller
sig i händelse bär- eller dragkabeln skulle brista.
Man kan indela de olika systemen efter antalet kablar som användes.
På Mont Blanc, liksom på Vigiljoch i Tyrolen, vilar bärvagnen på en
enda kabel. På Mont Kohlerer (Tyrolen) utgöres banan av två
bärkablar; detta system användes även på Wetterhorn nära Grindelwald i
Schweiz.
Förövrigt ha linbanorna alltid två parallella banor, en för uppstigning
och en för nedstigning.
Ett annat variabelt element i linbanornas konstruktion är antalet
stödpelare, som måste insättas mellan ändstationerna. Om stöden
ligga för långt från varandra kunna kablarna brista på grund av den
starka sträckningen; för att icke behöva öka kabelns diameter över måttan
måste man göra avstånden mellan stöden litet.
Linbanornas stålkablar måste framställas med ytterlig omsorg. En bärkabel av
4,5 centimeters diameter väger 11 kg per meter och innehåller
96 trådar; innan den tages i bruk prövas den for en belastning av 150 000 kg,
vilket är tio gånger mera än den normalt utsättes för. En tre centimeters
dragkabel, som väger 2,8 kg per meter, består av 90 sammanflätade trådar
och prövas för bristning med en belastning på 45 000 kg. När den är
i tjänst utövar den en sjutton gånger mindre dragningskraft, d. v. s.
omkring 2 500 kg.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
