Vetenskapen och livet / Årgång III: 1918 / 406 (1918-1922) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Radium och dess strålar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

atomer aldrig kunde förstöras eller förvandlas till ett annat ämnes atomer.

Emellertid gjorde Ramsay och Soddy redan i början av 1900-talet
en iakttagelse, som väckte det allra största uppseende över
hela den vetenskapliga världen, eftersom den just syntes
omkullkasta lagen om atomernas oförstörbarhet. I en
lösning av ett radiumsalt, som stått inneslutet i ett rör under
några månader påvisade de med spektroskopets hjälp
närvaron av helium, ehuru röret från början ej innehållit
minsta spår av detta ämne. Detta angav alltså, att helium
bildals av radium, ett ämne av ett annat.

SPINTARISKOP, KONSTRUERAT AV CROOKES Denna apparat användes på det mest glänsande sätt för att studera de från ett radiumpreparat utsända α-partiklarna.

Dessutom visar radium ännu en annan egendomlighet. Om luft någon tid fått
stå över ett radiumsalt, helst i lösning, och denna luft sedan skiljes från radium
genom att överföras i annat kärl, äar den aktiv, man kan urladda ett
elektroskop med den, man kan fotografera med den precis som med radium. Så
småningom förlorar luften emellertid sin aktivitet, på 4 dagar har aktiviteten
nedgått till hälften och efter en månad är den helt försvunnen.
Får luften åter komma i beröring med radiumsaltet, blir den på nytt aktiv. Detta
har nu visats bero på att radium ger upphov till ett gasformigt ämne,
radiumemanation, av Ramsay även kallad niton. Denna har alla en gas
vanliga egenskaper och ar dessutom radioaktiv.

Vidare iakttar man, att alla de kroppar, som komma i beröring med
radiumemanation, också bliva aktiva. Det är som om på dem avsatt sig
ett osynligt, fast ämne, numera kallat radioaktivt belägg. Föras
kropparna bort från emanationen, avtar emellertid deras
aktivitet mycket hastigt, är så gott som försvunnen efter några timmar.

Det var iakttagelsen av dessa märkliga fenomen, som kommo Rutherford och Soddy
att år 1902 uppställa hypotesen om atomernas sönderfall eller transformation.
Då syntes den synnerligen djärv, ja nästan otrolig, men har sedan på det mest glänsande
sätt bekräftats av alla följande undersökningar. Den innebar, att de radioaktiva
ämnenas atomer icke äro oförstörbara utan sönderfalla och bilda atomer av annat
slag. Radiumatomen t. ex. sönderfaller och bildar en atom radiumemanation
och en atom helium, som utkastas i form av en α-partikel.

SCINTILLATIONER FRÅN ETT RADIUMPREPARAT En skärm beklädd med Sidots blende fluorescerar, när den träffas av α-strålarna. Man kan med förstoring iakttaga, att en ljusblixt uppstår varje gång en α-partikel träffar skärmen.

Heliumatomen väger 55 gånger mindre än radiumemanationsatomen. Sedan
sönderfaller emanationsatomen i en α-partikel och en atom av ett ämne, som
tillhör det nyss omtalade radioaktiva belägget, varefter följa en hel serie
omvandlingar, som det här skulle föra för långt att redogöra för.

Här man alltså radiumemanation i ett rör, sönderfalla så
småningom dess atomer, därför minskas emanationsmängden med tiden, tills
det slutligen ej finns något kvar. I följd härav avtar också rörets aktivitet och
blir slutligen noll. På samma satt är det med det radioaktiva belägget, endast

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>