Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ögats intryck av fixstjärnorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då endast de större stjärnorna skymta fram genom molnslöjan, kan
man bli i tillfälle att observera, hurusom de ljussvagaste stjärnorna i
själva verket alldeles försvinna, om man direkt fixerar dem, men
däremot lysa upp, så snart man flyttar blicken ett stycke ovanför, nedanför
eller på sidan om dem. Samma iakttagelse ha många astronomer gjort
under sina spaningar i teleskopens eller kikarnes mörka synfält.
Den fysiologiska förklaringen är i ena som andra fallet, att i centrum
av näthinnan förekomma endast tappar, och att ljuskänsligheten hos
tapparne i mörker ej växer i samma grad som hos stavarne.
Extracentralt förekomma däremot både stavar och tappar. När en stjärna är
synlig i det indirekta men ej i det direkta seendet, har man alltså för
sig en stavbild av stjärnan. Stavbilden är till sin kontur ytterst vag,
har icke den minutiöst utarbetade form som tappbilden, vilken jag förut
beskrivit. Det kommer sig bl. a., fast visst icke uteslutande, därav,
att då mellanrummen mellan stavarne, som upptagas av tappar, i
det diskuterade fallet icke bli effektivt retade, så uppkommer ingen
sammanhängande effektiv bild av stjärnan på näthinnan.
Skönjbarheten hos en stjärna är icke blott beroende av den mängd
ljus, den sänder till ögat, och vilken del av näthinnan som träffas av dess
ljus. Den beror också i hög grad av ljuskontrasten mot himlen. För ögat
gäller som en allmän regel, att en yta först då kan framträda som
ljusare än en viss, själv något lysande bakgrund, när ytans i fråga objektiva
ljusstyrka med en bestämd procent överstiger bakgrundens. Denna
procent är emellertid olika vid olika yttre betingelser och är bland
annat i hög grad beroende av ytans vinkelutsträckning samt blir i
allmänhet större, ju mindre den sistnämnda är. Vid stora ytor är det
tillräckligt med ½ procents ljusöverskott. För stjärnorna, som
representera de minsta fysiologiskt tänkbara ytor, känner man icke motsvarande
tal. Den enda observation, som jag finner röra sig med något så när
jämförbara dimensioner, är en av Guillery, vilken utvisar, att en
kvadrat av vitt papper, som intog en synvinkel av en minut, kunde urskiljas
mot en grå bakgrund, först när den objektiva ljusstyrkan på kvadraten
var 3 gånger större än hos bakgrunden. Blir bakgrunden rent svart,
uppstår ett gränsfall, vid vilket det icke längre är fråga om att särskilja
dess och föremålets ljusstyrka utan endast om att över huvud taget
urskilja föremålets eget ljus.
Det torde, efter vad som nu sagts, vara begripligt, att stjärnorna icke
synas under dagen, emedan deras objektiva ljusstyrka ej visar ett
tillräckligt procentiskt överskott över himlavalvets för övrigt, men att
däremot, när skymningen faller på och himlavalvet mörknar,
ljusöverskottet blir tillräckligt, först för de
ljusstarkaste, sedan i tur och ordning för allt ljussvagare stjärnor, utan att
dessa själva därvid ändra något i sin strålningsintensitet. Till följd
av kontrastverkan ter sig också en given stjärna desto mer lysande, ju
ljusfattigare, ju »svartare» himlavalvet är, allt under förutsättning
av klar atmosfär.
Avslutning på denna artikel kommer att ingå i aprilnumret av
VETENSKAPEN OCH LIVET
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
