Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ögats intryck av fixstjarnorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Av GUSTAF GÖTHLIN
PROFESSOR I FYSIOLOGI VID UNIVERSITETET I UPSALA
(Forts, och slut)
EN egenskap hos rätt många stjärnor, som icke är särskilt påfallande för
den oinvigde, men som dock uppmärksammats redan av forntidens astronomer
t. ex. Ptolemaios (c:a 130 år eft. Kr.), är den att lysa med ett färgat sken.
Med blotta ögat upptäcker man endast olika toner av
gult samt de minst varma tonerna i orange. Färggraderna kunna belysas med några
exempel valda bland de starkt lysande stjärnorna, som lätt återfinnas, om
årstiden är lämplig. Ljuset från Vega ter sig för blotta ögat och utan jämförelseljus
som ofärgat, vitt. Ljuset från Capella har en gul färgton, som jag skulle tro vara
urskiljbar även för ett oövat öga. Hos Arcturus, som också är gul, är färgtonen
högre än hos Capella och närmar sig till orange. Slutligen, hos Beteigeuse i Orion
är den ännu en nyans varmare, så att den verkligen förtjänar namnet orange.
I en del populära astronomier talas om röda stjärnor på ett sätt, som låter förmoda,
att vissa stjärnors permanenta sken skulle te sig rött redan för blotta ögat eller
åtminstone i en fältkikare. Dessa uppgifter har jag icke kunnat bekräfta vid
observationer med två jämförelsevis goda kikare:
en Zeiss’ triederkikare med objektiv av 20 mm:s öppning och 8 ggrs förstoring samt
en astronomisk stativkikare från Steinheil med objektiv av 55 mm:s öppning, 645
mm:s fokaldistans och 25 ggrs förstoring.
Med sistnämnda optiska hjälpmedel finner jag t. ex. stjärnan α Herculis, som i flere
astronomier namnes som en röd stjärna, ej ha högre färg än ett blekt orange, vars
färgton icke synes mig överstiga den hos spektralljus av våglängden 600 µµ.
Vid observationer med teleskop bli på grund av större ljusmängd förutsättningarne
för att bedöma stjärnors färg, i synnerhet när det gäller små stjärnor, betydligt
gynnsammare. Spegelteleskopen äro av skäl, som jag här icke kan närmare utveckla, för
färgbestämningar tillförlitligare än refraktorerna. Som resultat av teleskopiska
färguppskattningar ha framgått olika färgskalor. Bland dessa är det en, som från
fysiologisk synpunkt kan accepteras, åtminstone provisoriskt, nämligen den numeriska
färgskala, om vilken J. F. J. Schmidt, Fr. Krüger, N. C. Dunér och H. Osthoff
enat sig. Man har i denna skala bildat 10 färggradationer, i det man, så gott ögat
förmår, likformigt uppdelat intervallet mellan ett blekaste gult, vilket man
betecknat som grad 1 på skalan, samt ett mättat rött, vilket man betecknat som
grad 10 på skalan. Grad 4 motsvarar klart gult. Graderna 5-9 representera
övergångsfärger mellan gult och rött med allt efter indexsiffrans storlek växande
proportion rött till gult. För de alldeles vita stjärnorna, förutsatt att sådana finnas,
reserveras en särskild klass, motsvarande grad O på skalan. I detta system äro
enligt Osthoff s katalog över färgade stjärnor graderna 2-6 de hos stjärnorna
vanligast förekommande. Enligt samme forskare kunna dessa grader språkligen
omskrivas på följande sätt: grad 2 vitgult, grad 3 blekgult, grad 4 rent gult, grad 5
mörkgult (bättre kanske höggult) och grad 6 rödaktigt gult.
Några få teleskopiska stjärnor finnas, som i Krügers och Dunér arbeten föras till grad
9, t. o. m. några decimaler däröver. Så framt här icke föreligger en oriktig
uppskattning, vilket ej torde vara alldeles uteslutet, skulle det alltså finnas stjärnor,
som i teleskopet äro så röda, att de endast spårvis skifta i gult.
I teleskop kan man få se stjärnor med grönaktigt och med blåaktigt sken. Dessa
båda färger ha emellertid ett annat ursprung än de hittills uppräknade. De
uppkomma på kontrastväg hos den ljussvagare komponenten i vissa
dubbelstjärnor, vilkas ljusstarkare komponent har
ett utpräglat orangefärgat eller gult sken. Redan med den Steinheil-kikare, jag
förfogade över, kunde jag se en tydligt blå färgton hos den mindre stjärnan i Albeiro i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
