Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ögats intryck av fixstjarnorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Svanen medan den större stjärnan lyste med gult sken. Att den blå resp. gröna
stjärnfärgen verkligen uppstår genom kontrast, framgår säkrast därav, att enligt
astronomernas uppgifter färgen i fråga försvinner, om
i teleskopet den andra stjärnan avbländas.
Sådana kontrastfärger hos dubbelstjärnor äro att betrakta som ett slags villor.
Deras tillvaro bör emellertid icke föranleda, att man misstänkliggör de visuella
färgbestämningarne över huvud taget och även på enkelstjärnor. Varje
färgbestämning innehåller visserligen ett subjektivt
moment, ty färgbegreppet i och för sig är beroende av en förnimmelse - något som
det är ganska vanligt att naturforskarne förbise. De, som så göra, synas antaga,
att färgen är en egenskap hos etervågrörelsen, redan då den befinner sig i rymden,
medan i själva verket färgegenskapen uppstår först i ganglieceller i vår synbark,
dit man ej med skäl kan antaga, att etervibrationerna själva nå. Därför, när vissa
astronomer begära att genom helt och hållet objektiva metoder få stjärnornas färg
fastställd, så begära de en orimlighet.
Men låt oss i alla fall se, vart man kommer i fråga om färgbedömning med ett
helt och hållet objektivt förfaringssätt i astronomernas mening. Man kan, för att
anföra ett exempel, enligt en av E. Hertzsprung
utbildad metod på fotografisk väg fastställa medelvåglängden hos de
fotografiskt verksamma strålarne i en viss stjärnas ljus. Det visar sig, om försöket
utföres, att denna medelvåglängd ligger i en del av spektrum, som i vårt öga utlöser
en förnimmelse av violett eller blått. Man finner detta vara fallet även med stjärnor,
som lysa med ett klart gult sken, när vi betrakta dem direkt med ögat. Nu ligga
emellertid blått och gult i fysiologiskt hänseende så långt ifrån varandra som möjligt;
de äro, som Hering uttrycker det, antagonistfärger. Under sådana förhållanden kan
jag icke finna, att denna metod leder till något, som i fysiologisk bemärkelse eller
enligt rådande språkbruk kan erkännas vara en färgbestämning.
[1]
Ej ens om det en gång i tiden skulle lyckas att framställa fotografiska plåtar,
vilkas relativa ljuskänslighet för olika spektrala våglängder vore densamma som
ögats, skulle enbart aktinometriska metoder räcka till att fastställa stjärnljusets,
färg, ty man bleve ändock hänvisad till ögat för att utröna, huru den
färgförnimmelse skulle vara beskaffad, som uppstår
genom sammansmältning av partialretningarne från samtliga i stjärnljuset
företrädda våglängder. De ha nämligen sinsemellan så olika färgvalör. Just häri
ligger det svåraste och till synes oöverstigliga hindret för att utan ögats hjälp uppnå,
en exakt färgbestämning med någon objektiv metod. Approximativa bestämningar
torde däremot kunna erhållas genom att kombinera den fotografiska metoden med
användande av färgade filtra, men då hari alla fall ögat först fastställt
färgbeskaffenheten hos dessa filtra.
Gent emot de hittills föreliggande undersökningar, som verkligen lett till angivande
av st järnfärger, göra många astronomer själva den invändningen, att de äro relativt
ovetenskapliga. Orsaken till den bristande vetenskapligheten är emellertid knappast
den, de kritiserande astronomerna mena,d. v. s. att alla sådana bestämningar
innehållit ett subjektivt moment, utan snarare att de använda metoderna i och för sig
varit bristfälliga eller, om man så vill, ovetenskapliga.
En god metod för färgbestämning kräver, att bredvid den teleskopiska stjärnbilden
kan framställas ett jämförelseljus, som gör samma intryck på ögat. En så invecklad
uppgift förutsätter i sin ordning, att man förfogar över en spektralapparat, med var&
hjälp man kan blanda vilket som helst monokromatiskt ljus i numeriskt
angivbara proportioner med vitt ljus, som alltid hämtas från samma ljuskälla. En
färgbestämning under sådana förhållanden leder till ett resultat, som kan anges numeriskt
i form av ett binom, vars ena term uttrycker värmevärdet av en viss kvantitet av en
monokromatisk strålning av viss angiven våglängd, medan den andra termen, som
skall adderas till den förra, uttrycker värmevärdet av en viss kvantitet vitt ljus av
känd sammansättning. Det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
