Vetenskapen och livet / Årgång IV: 1919 / 117 (1918-1922) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärtats elektriska krafter i medicinens tjänst

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Av W. H.

MOT slutet av adertonde seklet verkställde italienaren Galvano från Bologna sitt
bekanta experiment med den icke mindre bekanta elektriska strömmen, som
framkallade ryckningar i en flådd grodas lår.

Den dagen föddes ej endast den moderna elektrotekniken utan även
elektromedicinen, vilken tack vare sin alltjämt växande
framgång. Man måste dock tillstå att dessa framsteg länge varit föga kända av
den stora allmänheten. Det första resultatet av Galvanis upptäckt var att den eggade
Volta i hans undersökningar, vilka senare gåvo till resultat den ryktbara »Voltas
Stapel», vilken vi kunna anse som den första elektriska strömkällan. En strid
uppstod då rörande frågan om de okända krafter som hade
förorsakat rörelserna i grodlåren. Galvani lade grunden
till vår nuvarande kännedom om levande organismers förmåga att producera
elektricitet.

Vi veta nu att en elektrisk strömproduktion är förbunden med alla livets
energiyttringar. Vi må använda våra instrument för att uppmäta en körtels avsöndring
eller cellernas arbete hos växterna, överallt återfinna vi den elektriska strömmen, som
utvecklar en förvånansvärd, oupphörligt förnyad kraft.

Fenomenet hade länge endast ett teoretiskt värde. För några år sedan baserades en
ny metod för undersökning av hjärtsjukdomar på dessa fenomen.

FIG.1 - SCHEMA UTVISANDE HJÄRTATS LÄGE I MÄNNISKOKROPPEN OCH MÖJLIGHETERNA ATT LEDA HJÄRTATS STRÖMMAR TILL OLIKA DELAR AV KROPPEN

Med teknikens hjälp har denna metod uppnått mycket stor fulländning och
bättras allt fortfarande.

Man har kallat metoden för elektrokardiografi, av cardia (grekiska) hjärta;
grafein (grekiska) skriva, och vi skola söka beskriva den för våra läsare.

Elektrokardiografi är i korthet sagt en metod, som med hjälp av en elektrisk ström
inregistrerar hjärtats rörelser, som framkallas av den pulserande hjärtmuskeln, då
den sammandrar sig. Sammandragningen försiggår icke samtidigt i hela
muskelmassan, utan i olika delar av densamma och vid olika tid. Först sammandrager sig
hjärtbasen och några ögonblick senare spetsen med yentriklarna. Sedan iakttaga
vi ett uppehåll, vilket dock är kortare än det första, och därpå sammandrager sig
hjärtats mittparti än en gång ensamt. Hjärtat vilar sig sedan ett ögonblick och
utveckling sedan dess haft så lysande rörelseserien börjar på nytt.
Mot ett sammandraget parti av hjärtat svarar alltid ett ej
sammandraget parti. Men då varje muskelkontraktion framkallar en elektrisk spänning
som saknas hos de vilande musklerna, så konstatera vi hos det klappande hjärtat
en spänningsolikhet mellan de sammandragande delarna och de vilande. Detta
förhållande bör logiskt framkalla en elektrisk ström så snart som det
sammandragna partiet på ett eller annat sätt kommer i förbindelse med det vilande.

Figur l visar oss att hjärtat befinner sig till vänster om kroppens mittlinje, och
då dess längdaxel är sned i förhållande till kroppens längdriktning, så fördelas
blodtrycket olikformigt i kroppsdelarna och huvudsakligen till armarna och
fötterna. Betrakta armarna och fötterna såsom vid hjärtats elektriska delar fästa
ledningstrådar, och ni blir i stånd att iakttaga hjärtats elektriska strömmar genom
att införa edra instrument mellan försöksobjektets vänstra och högra lemmar.

Vi ha sökt att i allmänna linjer antyda de fysiologiska förhållanden, som ligga till grund för elektrokardiografin. Nu vilja vi undersöka den tekniska sidan, d. v. s. de
speciella apparater som inregistrera hjärtats elektriska
strömmar och med vilka man kan se hur de arbeta.

Tekniken har konstruerat mycket olika instrument för bioelektriska mätningar.
Det mest fulländade är utan tvivel en så kallad stränggalvanometer som
konstruerats av holländaren Einthoven.

Fig. 2 visar oss dess princip. Einthovens stränggalvanometer består av en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>