Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - SVERIGES CELLULOSAINDUSTRI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Trpt 96 %
3,3 % kåda och fett i cellinnehållet (kådan i hartskanaler)
0,7 % äggviteartade ämnen -"-
S:ma 100,0 %
Kådan är lokaliserad till fina, veden genomdragande hartsgångar, och det
egentliga cellinnehållet spelar alltså en ytterst
underordnad roll. Veden utgöres praktiskt taget av de tre olika slags väggsubstanser,
som finnas nämnda här ovan, och av vilka den viktigaste just på grund av sin
förekomst i växtcellernas väggar fått namnet cellulosa. De övriga väggbeståndsdelar,
varmed cellulosan är uppblandad i veden, kunna lämpligen benämnas inkrustater.
Dessa tre ingredienser - eller grupper av ingredienser - motstå nu luft, vatten
och ljus ävensom kemiska medel i mycket olika grad. Som vi veta förlorar en nyss
uppförd gärdesgård ganska snart sin ljusa färg. Först blir den brungul och slutligen
grå, och efter tillräckligt många år blir veden mjuk och skör, allt till följd av att
ligninet förändras och fördärvas. På samma sätt behöver en vanlig tidning
endast ligga ett par dagar i solen för att bli
gul till färgen och ännu mörare till konsistensen än den var från början.
Anledningen härtill är att ligninet fördärvas, varför det måste bortskaffas, om man skall
få en i såväl det ena som det andra avseendet hållbar produkt ur veden.
Kemikalier angripa också sådana vedkolhydrat, som ej äro cellulosa, samt ligninet vida
lättare än cellulosan, som är ett av de mest resistenta organiska ämnen man
känner. Härpå grundar sig den kemiska cellulosaindustrien.
Innan vi redogöra för denna vilja vi dock se efter hur man på ett enkelt sätt han skilja
ren cellulosa från vedsubstans och sålunda avgöra om t. ex. ett stycke papper är
träfritt eller ej. För detta ändamål fuktas provet med en vätska, erhållen genom
lösning av litet anilin i minsta mängd utspädd svavelsyra. Papperet blir då genast
vackert gult, om det innehåller trämassa.
Ett annat sätt är att doppa provet i ett reagens, benämnt klorzinkjod, och sedan
betrakta en smula därav i mikroskopet Alla vedhaltiga fibrer synas då gula, men
fibrer av ren cellulosa röd- till blåvioletta. Genom dessa prov kan man lätt förvissa
sig om att linne och bomull ej äro förvedade, utan bestå av ren cellulosa. I
linet är cellulosan kvar sedan alla andra ämnen i linstjälken bortskaffats genom
rötning, tvättning och mekanisk behandling, men i bomullshåren har den
förefunnits ren från början.
Försöken att kemiskt bortkoka inkrustaterna ur ved ha lett till två helt olika
fabrikationsmetoder för cellulosa, vilka kallas sulfat- och sulfitmetoden efter de för
behandlingen erforderliga kemikalierna.
Sulfatmasseindustrien eller den alkaliska
metoden är äldre och har vuxit fram ur en redan på 1850-talet i England patenterad
idé att sönderdela veden genom kokning med natronlut (kaustik soda) under högt
tryck. Denna idé exploaterades emellertid först på 1860-talet och överfördes till
Sverige omkring 1870, då våra första »sulfat »-fabriker började anläggas. Härvid
märkes dock, att metoden vid den tiden ännu icke på något sätt gjorde skäl för namnet.
Det var först 1879 tysken Dahl uppfann den ur praktisk synpunkt väsentliga
förbättringen att ersätta den kaustika sodan med natriumsulfat (glaubersalt), som ej
blott var billigare i anskaffning utan även bättre skonade veden, så att
cellulosautbytet blev större, och dessutom gav en mer lättblekt massa.
Arbetet i en sulfatfabrik går till på följande sätt. Som råmaterial användes
såväl gran som den kådrikare tallen, enär lut löser upp kåda. De barkade stammarna
skalas i maskiner och söndertuggas därpå till s. k. flis, tunna, omkring tumslånga
träbitar, vilka fyllas på stora, mot båda ändarna avsmalnande järncylindrar. Dessa
kokare rymma från 20 ända upp till 70 m3.
Nu tappas på kokarna en lut, som håller c:a 8 % kaustik soda (natron), 3,6 % soda,
1,3 % svavelnatrium samt ett par % svavelsyrligt och svavelsyrat natron. Den
fyllda och tillslutna kokaren upphettas med ånga under c:a 6 timmars tid,
varunder temperaturen stiger till kokpunkten 150°-180° vid ett tryck av 6-8
atmosfärer. Under och efter kokningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
