Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Telefonering utan tråd och med tråd på långa distanser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förra framkallar en motkraft, det senare blott en friktion. Emedan motståndet i
kondensatorernas och gnistgapens . dielektrika är av elastisk natur, kunna vi tänka
oss ett ögonblick att dielektrika a, a1 och a2
äro fjädrars som tryckas ihop under det ständiga trycket från generatorn, och detta
så mycket mera ju starkare trycket blir.
Om vi nu antaga att a2 är en svagare fjäder
än de båda andra, och att den brister i samma ögonblick, eller nästan i samma
ögonblick, som trycket blir starkast, se vi
att a2, som icke längre erbjuder något
motstånd, omedelbart ger trycket som verkar i denna punkt, och även dem som söka
bryta sig igenom vid a och a2, en väg att frigöra sig.
Trycket som nu tränger in i det inre av ledningen drives att på nytt verka i a och
a1, som stå emot så mycket kraftigare,
eftersom de nu ha att göra med en kraft, vars energi minskats tack vare motståndet
(visköst) i banan de passerat. Det svagare trycket stötes tillbaka av elasticiteten
i fjädrarna a och a1, och dragande fördel
av att a2 brustit (och icke blivit ersatt)
går detsammas bana i motsatt riktning
och kommer på nytt att verka i a och a1,
men denna gång i den ursprungliga riktningen. Man kan lätt föreställa sig att
denna operationskrets återupprepas utan avbrott, ända tills trycket fullkomligt
uttömt sin energi på att övervinna friktionen som så småningom förbrukar den. Nu
skola vi lämna vår mekaniska bild. Tryck blir spänning, men ingenting förändras
med undantag av att det elastiska motståndet i a2 icke fullständigt försvinner
om det ger vika för det växande trycket
innan a och a1 själva givit vika; i detta
ögonblick springer en gnista över mellan kulorna i a2.
Denna gnista ar ett uttryck för arbetet som spänningen måste utföra för att skaffa
sig en passage tvärs igenom luften, och som allt arbete frigör värme så
representerar gnistan en del av den elektriska
energiens övergång i värmeenergi (och även ljusenergi). Även om gnistan
betyder en förlust i kraft, så har man dock den att tacka för att luften uppvärmes i
gnistgapen, och detta möjliggör för den svagare spänningen, som vi kalla
urladdningsströmmen, att sedan den försökt
passera dielektrika a och a1 i motsatt
riktning, kasta om och på nytt passera
avbrottet a2 för att ännu en gång försöka gå
genom kondensatorerna, ty tvärt mot vad som är fallet med fasta kroppar växer
gasernas ledningsförmåga med temperaturen. Vi ha hittills icke talat om, vilken
roll spiralerna på ledaren 3 spela; de ha en mycket viktig roll, ty de utgöra vad
man kallar en induktionsrulle, och utan dem skulle energien, som strömmen vilken
uppkommer vid kondensatorernas första urladdning, lämnade ifrån sig vid passerandet
av avbrottet a2, vara så stor att strömmen
sannolikt icke ånyo skulle kunna gå tillbaka över detta.
Låt oss återgå till vår förklaring;
dielektrikum a2 har givit efter för spänningen;
denna, eller rättare sagt, den statiska elektricitet som den representerar, har funnit
en väg att gå fram på och förvandlas ögonblickligen till en ström. Som bekant omger
sig varje ledare, som genomlöpes av en elektrisk ström, med magnetiska kraftlinjer
som i sin tur, då strömmen som fött dem dör, ge upphov till en
självinduktionsström i ledaren, en s. k. öppningsström, som går i samma riktning som
strömmen som försvann; detta förklarar uppkomsten av gnistan som följer det
plötsliga avbrottet av en elektrisk kontakt. Det är emellertid tydligt att en rätlinjig
ledare, som genomlöpes av en ström, icke skulle kunna omge sig med ett kompakt
magnetiskt fält; är den däremot hoprullad i tätt liggande parallella spiraler samla sig
kraftlinjerna i solenoidens båda ytterändar och giva upphov till ett starkt fält, som i
det ögonblick induktionsströmmen försvinner framkallar en mycket kraftig
induktionsström i spiralerna. Detta är vad som
inträffar i spiralerna 31. I samma
ögonblick kondensatorernas urladdningsström försvunnit uppkommer där en
självinduktionsström med samma riktning som den
vilken nyss passerat, och som förlänger denna
och förstärker den. Därför kan strömmen efter den andra urladdningen ännu en gång
taga sig fram genom gnistbildarnas dielektrikum (vilket nu sedan det blivit varmt
erbjuder mindre motstånd), och tack vare den nya induktionsströmmen, som följer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
