Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
VETENSKAPEN OCH LIVET
fram emot fienden. Efter hugget visa
de flesta tecken på förlamning och
medvetslöshet och döden följer vanligen
efter några secunder.
En het augustidag släppte författaren
in i buren en igelkott, ett starkt och
hungrigt djur. Ormen var en gammal
hona, som började röra sig oroligt så
snart hon fick sikte på sin värsta fiende.
En stund låg igelkotten stilla i buren,
medan ormen ringlade sig i ett hörn och
väste. Så började igelkotten röra sig
fram emot ormen, medan den
omsorgsfullt dolde nos och ben. Den kröp
ihop på marken, och varje gång ormen
försökte hugga rullade den in sig och
satte taggarna mot sin motståndare.
Ormen började då hugga blint in bland
taggarna med sitt blödande huvud och
försökte fly, men då tog igelkotten ett
snabbt grepp om dess nacke och bet av
huvudet. Sedan började den förtära
ormens piskande kropp, men lämnade
huvudet orört och undvek alltid detta
omsorgsfullt under sina strövtåg i buren.
Djur, vilka i likhet med igelkotten,
räven och en del örnar äta ormar, tyckas
hava en instinktiv rädsla för ormgiftet,
och de förstå att skilja på ormkroppens
giftiga och icke giftiga delar. De äta
aldrig huvudet. Om ormgift injekteras
på en igelkott dör han strax därefter,
vilket visar att igelkotten icke är immun
mot ormgiftet.
Ormen biter icke som andra djur,
vilka pressa in offret mellan käkarna och
sedan bita till, utan den snarare hugger.
Den spärrar upp gapet så stort ,som
möjligt och slår till med överkäken. De
båda starkt fästa huggtänderna åstad
komma såret; av tänderna i underkäken
synes icke ett spår. Sedan ormen
huggit till, gör den en ryckning på huvudet
och skakar av sig bytet.
Författaren sökte samla ormgiftet från
stora och hungriga ormar. Han dövade
dem genom ett slag på huvudet, grep tag
i dem med en kluven käpp och pressade
in ett cylindriskt lampglas i munnen på
dem. Därpå tryckte han dem över
ögonen med en trägaffel. På detta sätt fick
han fram ett par droppar gift, som ut-
gjordes av en gul vätska med vämjelig
lukt; i luften torkade det genast till en
gul massa, som kan bevaras och
bibehåller sina dödliga egenskaper i åratal.
Giftet består av äggviteämnen (globulin
och pepton) jämte salter av kalcium,
magnesium och andra element. Om
ormgiftet slås i destillerat vatten förlorar det
genast sin gula färg och sjunker till
botten som en vit fällning, bestående av
gift-globulin. Denna är olöslig och hindrar
blodets koagulering. Av denna
anledning rinner icke blott det oassimilerade
blodet ur såret utan alla kapillärerna i
offrets kropp gjuta ut sådant blod i
vävnaderna. Giftglobulinet kan icke
genomtränga vävnader och membraner
(inälvornas väggar) och det kan därför
passera matsmältningsorganen om det
blivit nedsväljt utan att göra någon skada.
Giftpeptonet är däremot lösligt. Djur
som fingo dricka vatten innehållande
giftpepton dogo snart med mycket svåra
rubbningar i mage och tarmar. Det
giftiga peptonet tränger in i inälvorna,
huden, vävnaderna, hinnorna, och
förorsakar en ansvällning hos dem med
efterföljande sönderdelning och förruttnelse.
Det påverkar också omedelbart de delar
av hjärnan som reglera andningen, och
därför dör det förgiftade djuret av
kvävning under symptom av förlamning. Vid
alla försök och olyckshändelser är det
av vikt att veta, vilken del av kroppen
som blivit utsatt för giftet och vilket
slags gift som fanns till övervägande
mängd, emedan faran för dödlig utgång
beror på detta. Hos olika giftormar är
procenthalten av de båda giftarterna
mycket variabel. Medan huggormens
gift innehåller omkring 45 proc. pepton
och 55 proc. globulin innehåller
skallerormens 50 proc. av vardera; kobrans
innehåller blott 20 proc. globulin och 80
proc. pepton.
Kobragiftet, som alltså till största
delen består av peptoner, är särskilt farligt,
emedan giftet genast tränger igenom alla
hinnor i kroppen och förorsakar döden.
Såren börja genast smärta, emedan
giftet tränger igenom så hastigt. Alkohol
och alkoholföreningar motverka giftet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
