Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VETENSKAPEN OCH LIVET
31
Bilderna som erhållas på detta sätt äro
mycket stora till formatet och
undersökas vanligen i spegelstereoskop.
Genom att förvandla dem till
anagly-fiska bilder kan man lättare undersöka
dem. Då anaglyferna kunna
reproduceras i stort antal, bliva dylika bilder i hög
grad underlättande för studierna i
medicin och kirurgi.
Förövrigt lämpa sig anaglyferna
utmärkt till att illustrera en text. Först
löste man frågan så, att man tryckte de
båda stereoskopiska bilderna på två
sidor i boken mitt emot varandra och
studerade dem med hjälp av ett stereoskop
med en enda spegel. Men dylika appa-
rater äro som vi sett besvärliga och föga
i bruk. Man kan icke heller gärna
använda ett vanligt stereoskop, ty detta
förstorar bilderna, och rastret i en vanlig
autötypi förstör deras utseende.
Anaglyferna däremot giva utan inställning
en kraftig relief under de färgade
glasögonen, vilka äro synnerligen enkla. I
de*nna summariska studie hava vi måst
utesluta en metod för reliefseende som
uppfunnits av Louis Lumiére och som
till sin princip ar helt olika dem vi här
omtalat. Vetenskapen och Livet skall i
en kommande artikel beskriva denna
enkla och särdeles anmärkningsvärda
metod.
NÅGRA UNDERSÖKNINGAR ÖVER GIFTORMAR
En tysk forskare J. Bey er har i
Kosmos beskrivit en del iakttagelser han
gjort beträffande giftormar och deras
liv. Han studerade först ormarna i
frihet och på lämpligt avstånd. Som
försöksobjekt användes huggormar.
På soliga morgnar kommo de tidigt
ut ur sina gömställen i jordhålor, under
rötter, etc. och begåvo sig till soliga men
fuktiga platser i skogar och ängar för
att lura på byte. Om en människa eller
ett för dem farligt djur närmade sig
voro de kvicka att taga till flykten, men om
de överraskades och skrämdes försattes
de i våldsamt raseri och voro genast
färdiga att hugga. Annars äro de mindre
hågade att angripa, när temperaturen är
låg och de äro mätta. Angreppet
föregås alltid av en varnande väsning.
"En dag," berättar författaren, "tog
jag en vattengroda och förde till en
damm, där jag visste att en stor
huggorm brukade ligga och sola sig. Grodan
fick hoppa ned ungefär 30 centimeter
från sin fiende, vilken hon genast såg.
Hon darrade i varje fiber och gav upp
en klagande kväkning och började röra
sig fram mot ormen med skälvande
lemmar. Den hopringlade ormen väste, sköt
ut tungan, drog tillbaka det lyfta
huvudet och genom en rörelse på kroppens
övre ring begravde den sina huggtänder
i grodans vänstra bröst. Ljudet av
hugget var som när man sticker en penna
genom ett stycke papper. Med ett ryck
gjorde sig ormen lös från grodan och
med en väsning lade den sig i avvaktande
ställning. Grodan började genast svälla
där den hade fått såret och dog under
tecken på förlamning. Hålen som
huggtänderna hade gjort voro tydligt synbara
som två svarta fläckar vilka blevo större;
efter två timmar var grodans kropp
ovanligt uppsvälld, slemmig och mörkgrå till
färgen. Huggormen hade under tiden
dykt ned i vattnet och hastigt simmat sin
väg med huvudet över vattnet."
Författaren gjorde också försök med
möss, igelkottar, sparvar, kråkor och
andra smärre djur, som infördes till
ormar i en stor glaslåda. Det visade sig
att ormen nästan alltid träffade sitt
offer i bröstets mjuka delar, varefter den
lägger sig och stirrar känslolöst på det
redo till ett nytt hugg, om det skulle visa
sig behövligt. Först nar
dödsryckningarna fullständigt upphört börjar ormen
förtära sitt byte. Det förefaller som om
nästan alla små djur skulle bli förvirrade
av ormens öga. De icke blott underlåta
att söka fly, utan de gå med skälvande
lemmar och ömkliga skrik av fruktan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
