Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
VETENSKAPEN OCH LIVET
komligheten hos andevärlden från
Merkurius till Saturnus eller till andra
planeter, som eventuellt ligga längre bort
från solen i en fullkomlig ordningsföljd,
i mån av deras avstånd från solen.
Denna märkliga slutsats bekräftas på
det tydligaste av de ljuseffekter som av
naturen slösats på de yttersta planeterna.
Saturnus har sin ring, som ständigt
lyser över densamma, Jupiter kommer
därnäst med sina då kända fyra månar,
så att dessa lyckliga ängder alltid ha
tillräcklig ersättning för det möjligen
felande dagsljuset. Däremot sakna de
innersta planeterna, Venus och
Merkurius, fullkomligt dylika
belysningsmöjligheter under natten, då ju sådana
fördelar onyttigt skulle förslösas på
deras nära nog oförnuftiga invånare.
Detta, ävensom dygnets kortare längd på de
från solen mera avlägsna planeterna, är
ett tydligt bevis på Guds vishet.
Vad de olika planeternas invånares
moraliska ståndpunkt beträffar, kan man
väl framställa den frågan: Är icke ett
visst medelläge mellan vishet och
oförstånd en nödvändig förutsättning för
synden ? Vem vet om ej de yttre
planeternas bebyggare ej äro så upphöjda
och visa, att de ej förmå sänka sig till
den dårskap som ligger i synden ? Å
andra sidan kunde ju de innersta
planeternas invånare vara så litet begåvade, att
de vore oansvariga för sina dårskaper.
På sådant sätt befunne sig invånarna på
jorden och möjligen på Mars (vari vi
kunna söka en viss men dålig tröst i att
ej vara alldeles ensamma i olyckan) i
det olyckliga medelläget att kunna bliva
syndare. Kant vill dock överlämna
utförandet av denna tankeriktning till
andra som bättre kunna bära bördan av
ansvaret för dylika slutsatser. Vem är
så djärv, säger han att han vågar ge
svar på frågan, om synden utövar sitt
herravälde också på andra världsklot,
eller om dygden ensam tagit ledningen.
Han citerar v. Hallers vers:
Die Sterne sind vielleicht ein Sitz verklärtet
Geisler.
Wie hier das Laster herrscht, ist dort die
Tugend Meister.
Mot slutet av sin avhandling i detta
ämne hängiver sig Kant helt och hållet
åt glädjen att hava fulländat sitt stora
verk och lysande löst sin uppgift. "Så
hänger alltså allt i naturens stora rike
tillsammans genom oavbrutna
övergångar, genom den eviga harmoni, som
ställer alla delar i relation till varandra.
Guds fullkomlighet har tydligen
uppenbarat sig i dessa övergångar, och
framträder icke mindre härligt hos de
ofullkomligare klasserna (av planeterna) än
hos de mera upphöjda." "Vem vet om ej
drabanterna kretsa kring Jupiter för att
en gång låta sitt ljus stråla på oss."
"Ja, om man fyllt sin själ med sådana
betraktelser, så ger anblicken av den
stjärnbeströdda himlen en salig fröjd,
varav endast ädla själar äro mäktiga."
Man finner ännu så sent som mot
slutet av förra århundradet (1882)
alltså 127 år efter Kants ovan citerade
skrifts avfattande, betraktelser av den
spiritistiska filosofen Du Prel över de
fysiska och moraliska egenskaperna hos
andra planeters invånare. De äro
emellertid i hög grad förandligade och löpa
ut i allmänna sanningar att även på andra
planeter måste konkurrens och strid
förorsakas av materiella intressen
liksom hos oss. "Brist, nöd, smärta och
fysiska lidanden av alla slag äro alltså
av universell betydelse, det onda finnes
överallt — detta kan ju vara en tröst,
visserligen av tvivelaktigt värde, då vi
tänka på människosläktets fördärvade
tillstånd. Även intelligensen hos våra
kamrater på andra planeter bör vara
likartad med vår egen, då den ju hos alla
utvecklas genom orientering gentemot
den omgivande naturen, som ju på det
hela är sig lik överallt." Dessa Du Prels
yttranden stämma ju icke allt för illa
med vår tids tänkesätt, medan det synes
ligga en mycket lång tid av utveckling
mellan Kants och vår uppfattning.
Som ovan antytts vilar Kants hela
bevisföring på ett oriktigt antagande, som
förövrigt finnes behandlat redan hos
Descartes, nämligen att specifika vikten
hos planeterna skulle vara desto större,
ju närmare de ligga solen. Hur därmed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
