Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
?4
VETENSKAPEN OCH LIVET
v. 2.7). Emellertid finna vi att solen,
Jupiter och särskilt Saturnus ha vida
lägre specifika vikter, den sista till med
lägre än vattnet. Om solen veta vi att
den är allt igenom gasformig med
undantag av några moln som sväva i dess
yttersta delar. Det är då sannolikt att
även Jupiter och Saturnus, som ha lägre
specifika vikter än solen, även äro
alltigenom gasformiga. Vi kunna
emellertid ej blicka in i dessa planeters inre
delar, ty de bortskymmas alldeles av
täta molnlager som av de starka
vindarna (på grund av den stora
rotationshastigheten) ordnas i en massa
ringformiga band parallella med deras
ekva-torialplan. Utan tvivel utgöras också de
två yttersta kända planeterna, Uranus
och Neptunus, vilkas yttre delar visar en
liknande bandstruktur, till alldeles
övervägande grad av gaser. Dessutom är
solljuset på dessa planeter ytterligt svagt,
på Jupiter redan 29 gånger, på
Saturnus 93 gånger, på Uranus 368 gånger
och på Neptunus 910 gånger mindre än
på jorden. Den ringa strålning från
solen som når dessa himlakroppar
utsläckes så gott som fullkomligt av deras
täta molnhöljen. Under sådana
förhållanden kan man icke tänka sig någon växt-
lighet förekomma på ytan av det fasta
klot, som möjligen ligger fördolt i det
innersta av de två sistnämnda
planeterna. Vi kunna således redan av
denna grund ange dessa planeter likasom de
två jätteplaneterna, Jupiter och
Saturnus såsom fullkomligt otjänliga att
härbergera organiskt liv.
Vad de andra till solsystemet hörande
himlakropparna angår, så kunna vi
genast affärda solen med dess alla jordiska
värmekällor betydligt överstigande
temperatur, som redan i de yttersta till oss
strålande lagren uppgår till omkring
G,200° C, såsom otillgänglig för levande
varelser. Och dock antog den store
Wm. Herschel för något mer än 100 år
sedan att högtstående varelser vistades
på den av honom antagna mörka
centralkroppen i solen, vilken centralkropp
antogs skyddas från det yttre glödande
höljets (fotosfärens) brännande strålar
genom tunga mörka moln. Detta är nu
alldeles otänkbart enligt vår nuvarande
kännedom om värmets natur. Vi se
härav hur orätt det är att bedöma forskare
som levde ännu för endast omkring ett
sekel sedan med utgångspunkt från de
alldagliga sanningar som synas oss
självklara redan från barnaåren.
Fortsättning på denna artikel följer i Juni-numret av Vetenskapen och Livet.
HUR MARKENS FÄRG INVERKAR PÅ VÄXTLIGHETEN
Några egendomliga försök för att
undersöka huruvida markens färg
inverkar på växtligheten hava nyligen
utförts på en vinodling i Frankrike.
Jordytan täcktes med ett tunnt och lätt
lager av cement och ett lämpligt
utrymme lämnades tomt mellan varje vinstock.
En tredjedel av cementytan målades vit,
en tredjedel ockraröd och resten svart;
resultatet var särdeles anmärkningsvärt,
ty det visade sig att vinet på de röda och
svarta ställena var dubbelt så kraftigt v
som på de vita. Orsaken till detta är att
markens temperatur är ansenligt högre
på de röda och svarta områdena, och
denna temperaturökning har en
omedelbar verkan på växtligheten. Dessa
försök förklara också varför vissa områden,
t. ex. den svarta jorden i Marocko, äro
mera givande än andra. Man har också
iakttagit att jorden inom några av de
bästa vintrakterna i södra Frankrike är
antingen rödaktig eller svart, vilket sålunda
skulle bidraga till fruktbarheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
