Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MEKANISK PREPARERING
AV FORMSANDEN FÖR GJUTERIER
Av M. DESROTOURS
Metaller kunna gjutas antingen i
metallformar eller i formar av sand eller
lera.
Vid det förstnämnda förfaringssättet,
som kallas kokillgjutning, kan formen
begagnas för flera gjutningar; det
lämpar sig dock bäst för metaller med låg
smältpunkt, särskilt för bly, zink, tenn
och deras legeringar. Det har den
fördelen att man kan få ett stort antal lika
exemplar av föremålet som gjutes.
Kokillgjutning med järn ger medelmåttiga
resultat, emedan järnet sammandrager
sig oj amt vid steiningen. Man
använder sig emellertid av kokillgjutning, när
det gäller grova bitar, där det icke är
alldeles nödvändigt att få fram
modellens exakta form och storlek, eller om
man vill giva gjutgodset en viss hårdhet
i ytan, ty ytan härdas genom den
hastiga avkylningen vid beröringen med den
kalla metallformen.
Gjutning i sand eller lera, varvid
gjutformen förstöres efter varje gjutning,
användes för järn, stål, koppar, brons,
nickel, aluminium m. fi. samt för vissa
ädla metaller, såsom silver och guld. Man
går härvid tillväga på flera olika sätt.
Vid gjutning i "råsand" slås metallen
ned i formen omedelbart efter formens
färdigställande och utan att denna fått
torka. Denna snabba och ekonomiska
metod användes vid gjutning av
maskingods, platta ornament, etc.
Däremot använder man den endast sällan
för koppar. Man måste vara noga med
att sanden får lämplig fuktighetshalt, att
den icke sammanbakas för hårt samt
att man med särskilda verktyg, s. k.
luftnålar, gör en mängd små hål i formen för
att gaserna skola kunna strömma ut vid
gjutningen. Sanden bör innehålla en
smula kisel, såsom vi skola se längre
fram. Modellen, som användes till
formningen, är vanligtvis av trä, ibland av
metall; genom att rama sanden omkring
den och sedan lyfta upp modellen får
man hålrummet eller fördjupningen, som
skall fyllas av den smälta metallen.
Ibland och särskilt när det gäller att
gjuta föremål av stora dimensioner, såsom
fundamentplattor, vevstakar,
balanshjul för ångmaskiner, och i allmänhet
stycken med stor yta i förhållande till
tjockleken, torkas råsanden med flameld
av harts eller stenkolstjära eller med
trä-kolsfyr.
Vid gjutning i sand lämnar modellen
vanligen ett avtryck som utgör bitens
yttre form, men som denna nästan alltid är
ihålig måste man fylla håligheterna så
att den flytande metallen lägger sig
omkring dem. Detta göres medels
"kärnor", vilka framställas av lera eller
mager sand, tillsatt med organiska ämnen,
såsom hackad halm, hästspillning, etc.
för att underlätta gasernas utströmning"
när metallen tränger in i formen. De
organiska substanserna förkolas
nämligen fullständigt vid kärnans torkning och
göra densamma tillräckligt porös.
Vaxformningen, varvid modellen
består av vax som får smälta efter det den
blivit betäckt med flera lager av fin
lera till tillräcklig tjocklek, användes
redan under renässanstiden. Den lämpar
sig särskilt för konstverk, och ger blott
ett enda exemplar.
Enkla bitar, som skola framställas i
tusental, formas i maskiner som särskilt
spara handarbetet. Men formmaskiner
kunna endast med svårighet användas
till mera komplicerade stycken, ty de ha
en del ölägenheter, bland annat den att
de packa sanden ojämnt. Stora
framsteg har emellertid gjorts i den riktnin-
Vetenskapen och Livet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
