Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATOMBYGGNAD OCH VALENSTEORI
159
skilt stabil. Vid litium (Li) placeras
sedan den tredje elektronen i en utanför
belägen bana, vilket visas av dess stora
atomvolym och denna tredje elektrons
lösa bindning. Vid beryllium (Be) ha
vi två elektroner i det yttre skalet, vid
bor (B) tre o. s. v. tills det andra skalet
vid Ne består av åtta elektroner.
Denna 8-konfiguration måste (som neons
kemiska inaktivitet visar) vara mycket
stabil; detta finner man också vara helt
naturligt, om man tänker sig
elektronerna ordnade i rummet omkring kärnan
och icke i ett plan: 8 är ju just antalet
hörn i en kub. Efter Ne börjar
bildningen av det tredje elektronskalet, som
till att börja med, vid Na, innehåller en
elektiOn, sedan, vid magnesium (Mg)
två elektroner o. s. v., tills vi slutligen
vid klor (Cl) ha sju och vid argon (Ar)
åter åtta elektroner i det yttersta skalet.
Även här är en särskilt stabil anordning
uppnådd, och ett nytt skal börjar ånyo
bildas, i vilket det vid kalium (K) finns
en, vid kalcium (Ca) två elektroner etc.
I denna den första stora perioden
uppnås emellertid ädelgaskonfigurationen
icke som förut vid 8, utan först vid 18
elektroner i det yttersta skalet.
Detsamma gäller nästa period. I sjätte
perioden blir däremot det yttersta skalet
avslutat först med 32 elektroner vid
ni-ton (Nt), och den sjunde bryts av vid
N=92, uran (U).
Hos Kossel är nu, i motsats till hos
Langmuir och Bohr, bilden av
periodiska systemets uppbyggnad lika allmänt
hållen, som den som ovan skisserats,
utan att han ingår på en detaljerad
utformning av densamma. Just denna
brist på specialisering är kanske en
styrka hos hans teori, emedan hans resultat
komma att behålla sin giltighet, även om
(som fallet torde vara för Langmuirs
teori) vissa alltför speciella
föreställningar skulle visa sig ohållbara. Han
opererar alltså endast med de i det
föregående omtalade allmänna antagan- s
dena över elektronsikalens uppbyggande,
över de ädelgaserna omgivande
elementens tendens att antaga ådelgasernas
konfiguration, samt med antagandet, att det
uteslutande är elektrostatiska krafter,
som medverka vid bildningen av
heteropolära föreningar. Valenserna äro
alltså, vilket redan Abegg betonat, polära
egenskaper hos atomerna, och denna
polaritet är desto mera utpräglad, ju
närmare ifrågavarande element står en
ädel-gas, alltså ju mindre dess valens är. De
båda små periodernas element kunna f.
ö. på två olika sätt uppnå
ädelgastill-ståndet; genom avgivande av elektroner
kan den föregående ädelgasens, genom
upptagande av elektroner den
efterföl-jandes konfiguration erhållas. Tydligen
komma de helst att gå kortaste vägen
och sträva att antaga den
ädelgaskonfi-guration, som ligger dem närmast. På
så vis kan svavel (S), som oftast
uppträder som negativt tvåvärdig, genom
avgivande av sex elektroner även uppnå
Ne-tillståndet; den mindre Valensen är
emellertid starkast utpräglad. Kossel
kallar den senare normalvalens, den förra
kontravalens. Alltså är t. ex. kväve (N)
trevärdigt negativt normalvalent och
femvärdigt positivt kontravalent. Vid
kol (C) och kisel (Si), som stå just i
mitten av de korta perioderna,
försvinner skillnaden mellan normalvalens och
kontravalens, vilket är orsaken till dessa
ämnens am fotera karaktär. Särskilt
bildar kol föreningar lika gärna med
utpräglat positiva, som med utpräglat
negativa ämnen, t. ex. CO2 och CH4.
Det är tydligt, att Kossel med hjälp av
ovannämnda enkla antaganden
omedelbart kan förklara tillvaron av alla enkelt
byggda heteropolära föreningar, såsom
halogenvätena, alkalihalogeniderna, eller
H2O, H2S, H3N, N3P o. s. v. Men den
Kosselska teoriens stora värde ligger i,
att dess prestationsförmåga icke är
inskränkt till dessa i viss mån triviala fall,
utan sträcker sig över komplex
föreningarnas område. Den ger här kanske lika
mycket som Abeggs och Werners
teorier, men hrr framför dem fördelen att
förklara allt från en enhetligare
ståndpunkt. Låt oss för att stödja detta
påstående taga ut ett karaktäristiskt
exempel bland de många, som Kossel ger. De
element, som stå i slutet av de båda kor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
