Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
VETENSKAPEN OCH LIVET
ligt den Van der Broekska hypotesen ha
alltså halogenatomerna vardera endast en
elektron mindre och
alkalimetallatomer-na vardera endast en elektron mer än den
närliggande ädelgasen. Men nu vet man,
att halogenerna i lösningar och även i
kristaller bilda envärdiga negativa joner,
alkalimetallerna däremot envärdiga
positiva. Med andra ord, halogenerna sträva
efter att upptaga ännu en elektron,
alkalimetallerna däremot att avgiva en
sådan. I båda fallen uppkommer den
närliggande ädelgasens
elektronkonfiguration. Om t. ex. fluor (F) upptager en
elektron, så får den Q—|— 1 = 10
elektroner, alltså lika många som neon (Ne)
har, och samma blir förhållandet, om
natrium (Na) avger en elektron. Om vi
vidare taga hänsyn till det faktum, att
syrgasgruppens element, vilka ligga två
steg framför ädelgaserna, uppträda som
negativt tvåvärdiga, de alkaliska
jordartsmetallerna, vilka ligga två steg efter
ädelgaserna, däremot som positivt
tvåvärdiga; att vidare ädelgaserna själva
äro kemiskt inaktiva, alltså icke ingå
några föreningar med andra element och
icke bilda sammansatta molekyler i
gastillståndet, så tvingas vi till följande
uppfattning. Elektronanordningen i
ädelgaserna är alldeles särskilt stabil; de
ädelgaserna närliggande elementen visa
tendens att genom anlagring eller
avspjälk-ning av elektroner antaga denna stabila
ädelgaskon figuration. De bliva därvid
självfallet joner; motsatt laddade joner
attrahera varandra på grund av de
elektrostatiska krafterna. Så uppkomma de
s. k. heter o polära*) föreningarna av
typen NaCl. Tillblivelsen av en sådan
he-teropolär förening försiggår alltså
enligt Kossel i två skeden: 1) De neutrala
atomerna antaga genom överföring av en
elektron den stabila ädelgaskon
figurationen och bliva därigenom joner; 2)
motsatt laddade joner sammankopplas till
följd av sin elektrostatiska attraktion allt
*) Heteropolära kallas sådana föreningar,
vilkas beståndsdelar äro elektriskt laddade
med motsatt tecken, homeopolära däremot
sådana, där detta icke är fallet, t. ex. C6H6,
benzol.
efter värmerörelsernas intensitet till fria
molekyler eller kristallgitterförband.
Valenskrafterna äro alltså enligt denna
uppfattning (åtminstone i de heteropolära
bindningarna) icke längre några på
bestämda ställen av atomens yta
lokaliserade krafter med givna riktningar; de
äro inga fångstarmar, som atomen
sträcker ut åt ett visst håll. Denna
uppfattning får ett gott stöd av röntgenanalysen
av kristallgitterna. Till att börja me«d
framgick det tydligt redan av de första
B raggska undersökningarna, att de
byggnadsstenar, varmed en kristalls enskilda
gitterpunkter äro besatta, icke äro
molekyler utan enskilda atomer, att alltså
atomerna i kristall förbandet icke äro
hopparade två och två. Vidare visade
senare undersökningar av Debye och
Scherrer, att de enskilda gitterpunkterna
icke äro besatta med neutrala atomer,
utan med atom joner (detta resultat
kunde för övrigt förutses på grund av
Rubens undersökningar över reststrålnings- .
frekvensen).
Det föregående kan sammanfattas i
följande satser: 1) De atomegenskaper,
som ha sitt säte i de innersta
elektronbanorna, "växa" steg för steg; 2) De
egenskaper, som ha sitt säte i atomens
periferi, förändras periodiskt; 3)
Element, som ligga i närheten av en
ädel-gas, tendera att antaga dennas
konfiguration. Om vi sammanställa dessa tre
fakta med den Van der Broekska
hypotesen, så gott som tvingas vi till följande
uppfattning: Det periodiska systemets
uppbyggnad, vid vilken en elektron
kommer till för varje vidare steg, försiggår
så, att den nytillkommande elektronen
placeras i periferin, medan de gamla
elektronernas konfiguration i det stora
hela förblir densamma som i föregående
element. Denna process är i så måtto
periodisk, som vid varje ädelgas ett visst
elektronskal blivit avslutat, medan vid
den därefter följande alkalimetallen den
nytillkommande elektronen placeras i ett
utanför det förra befintligt skal. Vi
se detta för första gången vid helium
(He), där de två elektronernas
konfiguration tydligen måste vara alldeles sär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
