Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATOMBYGGNAD OCH VALENSTEORI
161
sigt förklaras, varför t. ex. NH3 just kan
binda en, men ej två H’-joner, varför
vidare väteadditionen äger rum endast
om vätet förefinnes i joniserad form,
medan neutralt väte icke bindes, varför
radikalen NH4 aldrig uppträder i fritt
tillstånd etc.
Analog med den som här antytts för
ammonium är Kossels behandling av ett
stort antal s. k. komplexföreningar. Han
visar sig därvid från sin enhetliga
synpunkt kunna förklara en hel serie
före-1 ningar, vilka annars endast kunnat
förklaras med hjälp av ganska godtyckligt
valda ad hoc-hypoteser.
Om man nu vill kritisera den
Kosselska teorien, så är det särskilt två brister
hos denna, som man kan taga fasta på,
och som icke finnas i Lewis’ och
Lang-muirs teorier. För det första kan Kossel
icke förklara, varför nya elektronhöljen
påbörjas just vid 2, 10, 18, 36 o. s. v.
elektroner. Då talet 8 redan intar en
särställning, vore det ju snarast att
vänta att ädelgaserna hade atomnumren 8,
16, 24 o. s. v. För det andra är den
Kosselska teorien visserligen utmärkt på
de heteropolära föreningarnas område,
men kommer till korta när det gäller de
homeopolära föreningarna, till vilka ju
det övervägande antalet organiska
föreningar hör. Men nu visar sig den
Lang-muirska teoriens styrka huvudsakligen
på detta senare område. Den
Lang-muirska teorien är en utvidgning av en
av Lewis. 1915 uppställd valensteori.
Den gör det till att börja med
förklarligt, varför ädelgaserna just ha
atomnumren 2, 10, 18, 36 o. s. v. Langmuir
finner nyckeln till förklaringen av
denna omständighet i en geometrisk
interpretation av den av Rydberg uppställda
formeln för ädelgasernas atomnummer.
Denna lyder
N=2(l2+22 + 22+32+32-f 42-j–––)
He Ne Ar Kr Xe Nt
Ur denna formel erhåller man en
ädel-gas atomnummer, om man avbryter
serien innanför parentesen med den över
motsvarande symbol stående termen,
alltså t. ex. för Ar: N=2(l2+22+22)= 18.
Langmuir drar nu av den framför pa-
rentesen stående tvåan den slutsatsen, att
atomerna bestå av två symmetriska
hälv-ter och alltså ha ett ekvatorialt
sym-metriplan. Sedan tänker han sig lagda,
med atomkärnan som medelpunkt,
koncentriska klotytor, vilkas radier
förhålla sig som 1:2:3:4, och vilkas ytor
således förhålla sig som I2: 22: 32:42.
Detta system av koncentriska klotytor
uppdelas av symmetriplanet i två hälfter, av
vilka vi till en början endast vilja
betrakta den ena, låt oss säga den övre.
Om vi utgå från kärnan, kommer det
då först ett halvklot, som vi icke vidare
dela upp, sedan det första halva
"klotskalet", som Langmuir tänker sig indelat i
4 lika celler, härpå det andra halva
klotskalet, som han delar i 9 celler,
och slutligen det tredje som han delar i
16. I den andra hemisfären utföres
samma indelning. I fig. 4 har
indelningen återgivits i planet; det bör
uttryckligt betonas, att denna figur endast
är en tvådimensional motsvarighet till
och alltså ingen egentlig avbildning av
Langmuirs cellindelning av atomen i
rummet. Det inses lätt att alla cellerna
i en sådan tredimensional modell skulle
ha samma volym. Enligt Langmuir går
nu periodiska systemets uppbyggning så
till, att den ena cellen efter den andra
besattes med elektroner, närmare
bestämt så, att på vardera av de båda
innersta cellerna endast kommer en
elektron, medan de övriga först upptaga en
och senare ännu en. Alltså: vid He
äro de båda innersta cellerna a och b
besatta; i perioden Li till Ne
erhålla de 8 cellerna c—j vardera en
elektron; men i nästa period, Na—Ar
Vetenskapen och Livet.
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
