Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
COCA, DET MAGISKA PUVRET
197
pinne i hand blandande vit kalk och grön
coca-spott till en gulaktig massa.
Kalken extraherar alkaloiden ur bladet —
i sanning en underbar upptäckt av
indianerna ! I fjällen söderut har man ej kalk
som tilltugg utan en till kakor (llipta)
knådad deg av aska, vanligen beredd av
quinua (Cheno podium quinua) *) men
även av bananstjälkar, coca-ved,
majskolvar o. d. I urskogsområdena
slutligen stötas bladen tillsammans med aska
av olika växter. Pulvret ätes sedan med
sked eller suges genom ett rör ur en
poporo-liknande dosa. Cocan användes
alltså på olika sätt inom tre olika områden:
N. Peru-Columbia hela blad tillsammans
med kalk, söderut i fjällen tillsammans
med ask-kakor, i urskogarna slutligen
som pulver blandat med aska o. d. Detta
har sin betydelse vid undersökningarna
över coca-brukets ej fullt utrönta
ursprung. Inom ett visst från de andra
avlägset område i Venezuela, använde
indianerna vid upptäckten ett pulver av
coca och kalk, varför man här kan
misstänka inflytande från flere håll. Den
äldsta berättelse vi ha om coca (av pater
Tomaso Ortiz) skildrar just dess odling
och bruk hos indianerna här i Cumanå.
Den är i flera avseenden intressant,
varför jag skall återge några uppgifter ur
densamma. Patern säger bl. a.: "När
indianerna äro tio till tolv år gamla och
ha nått pubertetsåldern tugga de hela
dagen blad från ett träd och intaga ingen
annan mat eller dryck. Med denna
substans svärta de sina tänder tills de få
kolsvart färg. De kalla föraktligt
spanjorerna för kvinnor och barn emedan
dessa senare tycka om att ha vita tänder.
Deras tänder vara hela livet och
tandvärk är okänd för
dem.–––-Infödingarna odla ingenting annat än detta
träd." Han beskriver också hur
noggrant de odlade cocan, hur de grävde
bevattningsdiken och inhägnade åkrarna
med bomullsrep, som ingen mer än äga-
ren av rädsla för övernaturligt straff
vågade passera. Vidare omtalar han att
de blandade cocapulvret med stötta
brända snäckskal. Med detta pulver drevo
de en vidsträckt handel. I utbyte togs
majs, slavar, guld o. d. Om man får tro
paterns kanske litet överdrivna skildring
skulle dessa indianer alltså som den
mo-därne cocainsmugglaren på nattkaféet
haft sin huvudsakliga utkomst av*
pulvrets försäljning. Coca är och var en
viktig handelsvara i Sydamerika, gällde
t. o. m. i det gamla Peru som ett slags
mynt. På en del håll, där indianerna ej
själva kunna odla coca på grund av
klimatiska orsaker köpa de regelbundet blad
av grannarna.
Ännu ett par andra saker, som
förekomma i denna gamla skildring ha vi här
anledning diskutera, nämligen cocans
verkan, främst att svärta tänderna och
att döva hunger och törst samt den
magiska betydelse dess odling och
användning tillägges. Man har haft svårt att
förstå varför tänderna skulle svärtas av
cocan. Det är icke heller bladen som
åstadkomma denna verkan utan kalken.
Cocan tuggas naturligtvis icke för
tand-svärtningems skull, utan den senare är en
följd av bruket, fastän man sedan börjat
* Egentligen en släkting till vår spenat,
odlas denna växt i Sydamerikas fjäll som
ett viktigt sädesslag. Under kriget
experimenterade man med quinua här hemma i hopp
att ha funnit en idealisk växt som både gav
brödsäd och spenat.
EN TOBAKSDOSA (LÄNGST T. V.)
SAMT TRE KALKDOSOR MED PINNAR
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
