Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198
VETENSKAPEN OCH LIVET
anse de svarta tänderna vackrast. Flera
av de gamla spanska krönikörerna trodde
emellertid att cocakalken var ett
tandsvärtningsmedel. I en för några år sedan
tryckt uppsats om, coca har jag behandlat
bl. a. denna fråga. Erland Nordenskiöld
har sedermera publicerat en karta över
tandsvärtningen i Sydamerika av vilken
framgår att denna sed i allmänhet
förefinnes nära coca-områden. Det är alltså
möjligt att tänderna svärtas efter
coca-tuggarnas exempel, väl icke blott emedan
det blev på modet utan också därför att
cocan ansågs ha magisk kraft.
Grannarna ha kanske trott, att tandsvärtningen
var det väsentliga, att genom denna
munnen, en farlig ingångsväg för andar,
bevakades och så har seden spritt sig
vidare. Jag har i förbigående velat
omnämna detta som ett intressant exempel på
ursprunget till ett visst slag av kroppsut*
smyckning, som man förut alltid velat
tillskriva rent estetiska motiv. Själva
cocabladens verkan, dess förmåga att
stimulera, att döva hunger, törst och
trötthet är emellertid allmänt känd och
erkänd. De äldsta spanska krönikörerna
framhålla ofta detta, ehuru de vanligen
— naturligt nog förresten — skattat åt
den missuppfattningen att coca skulle
vara stärkande och födande, detta givetvis
emedan cocan tillåter indianerna att stå
ut med svåra strapatser utan att äta eller
dricka. Dock är det klart, att denna
verkan endast är tillfällig. När Pizarro
landat på Perus kust och hans kavalleri
trängde fram mot Cajamarca uppehöllo
de indianska budbärare, som skyndade till
inkan med nyheter, sina krafter med
coca. Fjällindianerna skulle absolut icke
kunna vara utan cocan, särskilt icke när
det gäller ansträngningar. De äro
också i allmänhet utmärkta fotgängare. En
aymara-indian bärande trettio kilo
sprang i ijutton timmar bredvid
Nordenskiölds travande mulåsna! Själv har jag
i två dygn marscherat i bergen med
ijca-indianer, vilka på hela tiden varken åto
eller sovo och icke visade spår av
trötthet. Åtminstone tre dygn torde de
kunna uthärda på detta sätt. (Wittmach
uppger tio dagar utan sömn och fem utan
mat.) Hur stor betydelse cocan har för
indianerna vid marscher framgår av att
de i cocatrakter rent av räkna avstånd
i dessa blad, D. v. s. så och så mycket
coca behöver man för att gå dit eller dit.
Därmed har man ej blott angivit
avståndet utan även vägens beskaffenhet, ty är
denna branit eller svår behövs det mera
coca. Medelkvanititeten per dag torde
utgöra 50 å 100 gram. Det är ju klart
att spanjorerna efter upptäckten snart
började intressera sig för cocan och dess
verkningar. De gamla spanska
författarne berätta rätt mycket därom.
Några ansågo att Cocans underbara
egenskaper voro att hänföra till skrock. De
vita använde sig emellertid av bladen.
Bl. a. köpte de dem av indianerna för
att göra dekokt mot huvudvärk. Cobo
rekommenderar cocan som medicin i
åtskilliga fall, t. ex. mot tandvärk, astma
och benbrott, blandat med honung eller
salt och äggvita. Andra framhålla att
den är närande, att den är bra för
tänderna och omväxlande påstås den vara
laxerand e eller stoppande, ja t. o. m. ha
verkan som afrodisiacum. Ännu på
80-talet kunde den tyske geografen Sievers
påstå att coca var så närande att man
kunde leva enbart därav i flere dagar.
Geografen Réclus (1860-talet)
frågade indianerna om den icke föryngrade
dem, men det skrattade de endast
hjärtligt åt. Markham är en stor beundrare
av coca, vars egenskap att förekomma
andfåddhet vid bergbestigningar han
prisar. Spruce säger däremot att det
på honom själv hade föga effekt. Alla
överensstämma dock i att tillskriva cocan
förmåga att döva hunger, törst och
trötthet. Enligt Hartwich, den bekante
författaren till ett stort arbete om
mänsklighetens njutningsmedel, har cocain i
små doser (0,05—0,15 gr.) förmåga att
stegra kroppskrafterna, döva
hungerkänsla och sömnbehov samt öka puls och
respiration.*) Man torde icke kunna
* Ännu vid sekelskiftet rådde tydligen
mycket olika åsikter bland läkarne om cocain,
åtminstone ätt döma av en enquéte bland
amerikanska läkare besvarad av 1.200 stycken.
Många hade ej iakttagit att bruket blev en
vana, andra, motsatsen; några uppgåvo att
den förbättrade, andra att den försämrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
