Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATOMBYGGNAD OCH VALENSTEORI
Av HANS THIRRING
Professor i Teoretisk Fysik vid Universitetet i Wien.
III. OM ROTATIONSRÖRELSENS RALITIVITET I DEN EINSTEINSKA
GRAVITATIONSTEORIEN
En av världshistoriens största
andliga bedrifter har utan tvivel
Kopernikus utfört, då han lät
Ptolo-mei gamla världssystern med dess
ganska komplicerade planetbanor
ersättas av sitt enklare, i vilket jorden
och alla planeterna blott beskriva
ellipser ornKring solen. Dessa rörelser
tillsammans med jordens dagliga
vridning kring sin axel kunna fullständigt
förklara planeternas alla skenbara
rörelser på himmeln; vi erhålla pä
grundval av den kopernikanska
teorien en mycket enklare bild av hela
solsystemet/och det förefaller ju
alldeles naturligt och klart, att solen
såsom systemets utan jämförelse
tyngsta massa, utgör det orörliga
centrum, runt vilket de lättare planeterna
röra sig, varvid de rotera kring sina
egna axlar. Man skulle därför anse
det som ett betänkligt steg tillbaka,
om någon korn och sade: »Nej, så är
det ändå inte; i verkligheten står
jorden stilla, och hela
fixstjärnesystemet vrider sig omkring henne under
loppet av ett dygn.» Pfå, det faller
heller ingen förnuftig människa in att
påstå något sådant, men fysiker och
filosofer hava ofta häntytt på att man
egentligen går för långt, om man
strängt förklarar, att
fixstjärnehimmeln är orörlig och jorden roterar.
Tv det enda, som vi bestämt kunna
påstå med stöd av vår erfarenhet, är
att fixstjärnehimmeln och jorden
vrida sig relativt till
varandra; vad som därvid "i verkligheten"
vrider sig, och vad som är i vila kan
aldrig avgöras, då vi ju i det tomma
världsaltet ei hava någon fast
stödjepunkt, till vilken vi kunna hänföra en
"verklig" rörelse. Om jag står i ett
gathörn, och en vän kommer gående
mot mig, sä är jag ju fullt berättigad
att säga: "Jag står stilla, och vännen
rör sig." Därvid är emellertid
underförstått "i förhållande till iorden". I
"verkligheten" är jag ju icke alls i
vila, ty från solen betraktat ilar jag
såväl som min vän med en hastighet
av 30 kilometer i sekunden genom
rymclen — och även om jag vore i
vila i förhållande till solen, skulle jag
ändå ej kunna säga att jag "i
verkligheten" stode stilla, ty solen själv
utför ju en rörelse relativt till
vinter-gatssystemet — och så vidare: vi
komma aldrig fram till en sista,
absolut jämförelsekropp, som äx i
"verklig" vila.
Visserligen måste man skilja
mellan likformig rätlinjig rörelse och all
annan slags rörelse, såsom
accelererad rörelse, rotationsrörelse o. s. v.
Förefintligheten av en likformig
rörelse kan man ju blott upptäcka
genom att iakttaga omgivningen; denna
rörelse är till sitt väsen alltid relativ.
Men vid olikformig rörelse uppträda
tröghetskrafter, genom vilka man kan
upptäcka rörelsen, även om man ej
iakttager omgivningen. Om ett
järnvägståg hastigt bromsas, märker inan
detta alldeles tydligt och vet, att; nu en
retarderad rörelse äger rum, även om
man ei ser ut genom fönstret. Eller
ett annat exempel: jag befinner
mig mitt i ett rum på en rund skiva
och märker, att rummets väggar vrida
sig kring mig. Då kan jag tydligt
avgöra, om min skiva, som jag sitter på,
vrider sig, eller om det är rummets
väggar, som äro i rörelse. Ty, i förra
fallet måste jag märka
centrifugal-krafterna, och om jag avlägsnar mig
från skivans medelpunkt, kan det
hända, att jag med stor hastighet kastas
ut från skivan, medan i senare fallet
intet sådant inträffar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
