Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alltid bäddadt under marmorpelaren, som visade platsen,
der de gömt ’mamma’ under blommor och tårar.
Så slöto sig då far och dotter allt innerligare
tillsammans, hon var hans enda och han var hennes käraste
på jorden. Och ’tultan’ gick igenom klass efter klass i
pensionen, och pappa steg pinnhål efter pinnhål på rangens
stege, och hon kunde berätta honom, att till våren hade
hon fullständigt gått igenom den förnämsta qvinliga
undervisningsanstalten i hufvudstaden, dit de nu flyttat, och
han förtrodde henne, att han blifvit erbjuden en plats
vid konungens rådsbord och afslagit den; men allt detta
föreföll dem så enkelt och ovigtigt emot de minsta
omständigheter i hemmet, emot om växterna trifdes på
mammas graf derborta å småstadens griftegård.
Han rätade sig så småningom från sin lefnads stora,
hårda slag; lifvet var ej mer så öde. När hans sinne frös
i det yttre umgängets stela former, tinade det upp inför
’tultans’ sprakande ögon, när dammet från arkivens gamla
luntor lade sig på själen, skakades det bort af hennes
melodiska skratt, och i närheten af detta kära barn, som drag
för drag liknade sin moder, hade han liksom ett ideelt
altare, der han kunde fortfara att tillbedja den aldrig glömda.
Han skulle blifvit stor som skriftställare och poet.
I tankens klarhet och känslans höga stämning, i ordens
konst och framställningens glöd hade han få sina likar.
Men det var blott i ett eller annat festtal, hvilket
himmelsvidt skilde sig från den vanliga schablonen, som han lät
verlden ana sina stora gåfvor på detta område. Allt kom
annars ’tultan’ till del när de voro allena, och när hon
ibland under ett fängslande samtal med fadren lyfte
hufvudet från sitt broderi, och med sina stora, blå ögon
frågande rigtade på honom, utbrast:
»Men du är ju skald, pappa!» log han mildt och
hviskade:
»Med detta lilla kära hufvud för ögat, kan sjelfva
gamla ’rådet’ icke låta bli att lemna kurialstilen åsido.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
