Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Själens groddhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70 ÅTTONDE KAPITLET.
organs normala utbildning. Deras groddhistoria har, hos människan liksom
hos alla andra djur, som föda lefvande ungar, starkt cenogenetiskt förändrats
redan af det skälet, att groddens fullständiga utbildning här under längre tid
försiggår inom moderns kropp. Vi måste för den skull urskilja två
hufvudperioder inom den individuella psykogenin: I. själens embryonala och II. dess
postembryonala utvecklingshistoria.
Embryonal psykogeni. Den mänskliga grodden eller embryot (fostret)
utvecklar sig normalt i moderlifvet under en tid af nio månader eller 270 dagar.
Under denna tid är fostret fullständigt afstängt från yttervärlden och skyddas
icke endast af den moderliga frukthållarens (uterus) tjocka muskelvägg, utan
äfven af de särskilda muskelhöljen (embryolemma), som äro gemensamma för
alla de tre högre ryggradsdjursklasserna, reptiler, fåglar och däggdjur. Hos alla tre
amniotklasserna utveckla sig dessa fosterhöljen (amnion eller vattenhinnan och
serolemma eller serösa hinnan) alldeles på samma sätt. De äro
skyddsinrättningar. som af de äldsta reptilerna (proreptilerna), alla amnioters gemensamma
stamformer, förvärfvades först under den permiska tiden, mot slutet af den
paleozoiska perioden, då dessa högre ryggradsdjur vande sig vid att lefva på land
och att andas i luften. Deras föregående anor, stenkolsperiodens amfibier, lefde
och andades ännu i vattnet, liksom deras äldre förfäder, fiskarna. Hos dessa äldre
och lägre ryggradsdjur, som voro vatteninvånare, ägde groddhistorien i ännu
mycket högre grad den palingenetiska karaktären, som det också fortfarande är
fallet hos den nuvarande tidens flesta fiskar och amfibier. Salamandrarnes och
grodornas bekanta larver bevara än i dag under första tiden af sitt fria lif i
vattnet, sina fiskanors kroppsbyggnad; de likna dem äfven till sitt lefnadssätt i
det de andas genom gälar och i sinnes- och andra själsorgans funktioner. Först
när de simmande larvernas intressanta metamorfos inträder och när de vänja
sig vid lifvet på land, förvandlas deras fiskliknande kropp till det fyrfotade, krypande
amfibium. I stället för andhämtning genom giälar i vattnet träder uteslutande
andhämtning genom lungor, och genom det förändrade lefnadssättet erhåller också
själsapparaten, nervsystemet och sinnesorgan, en högre grad af utbildning. Om
vi från början till slut fullständigt kunde följa dessa groddlarvers psykogeni,
skulle vi nu mången gång kunna tillämpa den biogenetiska grundlagen på deras
själsutveckling. De utveckla sig nämligen omedelbart under den yttre världens
växlande betingelser och måste tidigt anpassa sina förnimmelser och rörelser efter
dessa. Den simmande larven äger icke blott fiskarnas organisation utan äfven
deras lefnadssätt och själsverksamhet och erhåller först genom sin förvandling
grodornas organisation och lefnadssätt.
Hos människan, liksom hos alla andra amnioter, är så icke fallet. Deras
foster har redan genom att inneslutas i det skyddande ägghöljet, fullständigt
undandragits den yttre världens direkta inflytande och afhålles från hvarje
växelverkan med denna. Dessutom erbjuder amniondjurens särskilda fostervård åt sina
grodder mycket gynnsamma villkor för den palingenetiska utvecklingens
cenogenetiska afkortning. Dit hör framför allt groddens förträffliga näring; den sker
hos reptiler, fåglar och monotremata (äggläggande däggdjur), genom den stora gula
näringsgulan, som finnes i ägget; hos öfriga däggdjur (pungdjur och
placentalier) däremot genom moderns blod, hvilket tillföres grodden genom gulsägkens
och allantoisens blodkärl. Hos de högst utvecklade placentalierna har denna
ändamålsenliga näringsform uppnått högsta grad af fullkomning genom moderkakans
(placenta) utbildande och för den skull är hos dem fostret redan före sin födelse
fullkomligt utbildadt. Dess själ befinner sig emellertid under denna tid i
groddsömnens tillstånd, som Preyer med rätta jämfört med djurens vintersömn. En
liknande långvarig sömn finna vi äfven i pupptillståndet hos de insekter, hvilka
genomgå en fullkomlig förvandling (fjärilar, bin, skal-baggar, flugor o. s. v.)
Hos dem är puppsömnen, hvarunder do viktigaste förändringar försiggå hos organ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
