Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Själens odödlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATANISTISKA ILLUSIONER. 99
Att utan afbrott fortsätta denna eviga individuella tillvarol Den djupsinniga
myten om den »evige juden» den osalige Ahasverus’ fåfänga sökande efter hvila,
borde upplysa oss om värdet af ett sådant »evigt lif!» Det bästa vi kunde önska
oss efter ett duktigt, efter vårt bästa samvete väl användt lif, är grafvens eviga
frid: »Herre gif dem den eviga hvilan».
Hvarje förnuftig bildad, som känner den geologiska tidräkningen och tänkt
öfver den långa raden af millioner år i den organiska jordhistorien, måste vid
opartiskt omdöme medgifva, att den banala tanken på ett »evigt lif», äfven för
den bästa människa, icke kan vara någon härlig tröst, utan en fruktansvärd
hotelse. Endast brist på klart omdöme och följdriktigt tänkande kan bestrida
detta.
Den bästa och mest berättigade grunden för atanismen gifver oss hoppet,
att i det »eviga lifvet» få återse de kära anhöriga och vänner, från hvilka ett
grymt öde tidigt skiljt oss här på jorden. Men äfven denna förmenta lycka
visar sig vid närmare betraktande vara en illusion och skulle i alla händelser
grumlas af den utsikten, att vi där också skulle möta alla de mindre angenäma
bekantskaper och de motbjudande fiender, hvilka härnere förbittrat vår tillvaro.
T. o. m. de närmaste familjeförhållanden torde där röna mången svårighet!
Många män skulle helt visst gärna försaka alla paradisets fröjder, om de ägde
vissheten, att där i paradiset för »evigt» behöfva vara tillsammans med sin
»bättre hälft» eller t. o. m. med sin svärmor. Äfven kan det starkt ifrågasättas
om konung Henrik XIII af England där i längden skulle känna sig särdeles väl
till mods med sina sex hustrur eller konung August den starke af Polen, som
skänkte sin kärlek åt mer än 100 kvinnor och med dem aflade 352 barn! Då
densamme stod på särdeles god fot med påfven såsom »guds ståthållare», så
skulle också han bebo paradiset trots alla sina brister och oaktadt hans dåraktiga
krigsäfventyr kostade mer än 100,000 saxare lifvet.
Olösliga svårigheter beredas de troende atanisterna äfven af frågan, på
hvilket skede af sin individuella utveckling den aflidna själen skall fortsätta sitt
»eviga lif?» Skulle de nyfödda först i himmelen utveckla sin själ och under
samma hårda »kamp för tillvaron», som uppfostrar människan här på jorden?
Skall den begåfvade ynglingen, som föll ett offer för krigets massmord, först i
Valhalla utveckla sin rika, oanvända andliga begåfning? Skall den
ålderdomssvage i barndom gående gubben, hvilken såsom mogen man fyllde världen med
sina gärningars rykte evigt fortlefva såsom tillbakabildad ande? Eller skall han
kanske t. o. m. tillbakabilda sig till ett tidigare blomstringsskede. Men om de
odödliga själarna föryngrade skola fortlefva i Olympen såsom fullkomliga väsen,
då har också personlighetens behag och intresse helt och hållet försvunnit
för dem.
Lika ohållbar synes oss numera i det rena förnuftets ljus den antropistiska
myten om yttersta domen», om alla människosjälars skiljande i två stora hopar,
af hvilka den ena är bestämd för paradisets eviga fröjder, den andra till
helvetets eviga kval — och detta af en gud, som är »kärlekens fader» Denna
älskande allfader är det ju, som själf har »skapat» ärftlighetens och
anpassningens betingelser, under hvilka å ena sidan de priviligerade lyckliga med
nödvändighet måste utveckla sig till strafflösa saliga, å andra sidan de olyckliga
fattiga och eländiga lika nödvändigtvis till straffvärda fördömda.
En kritisk jämförelse af de otaliga brokiga fantasi-skapelser, hvilka
odödlighetstron sedan årtusenden har alstrat hos de olika folken lämnar den
märkvärdigaste bild; en synnerligen intressant, på vidsträckta källstudier grundad
framställning af densamma, har Adalbert Svoboda gifvit i sina utmärkta verk:
»Seelenwahn» (själsvillfarelser) (1886) och »Gestalten dess Glaubens» (Trons
gestalter) (1897). Hur orimliga de flesta af dessa myter också må synas oss,
hur oförenliga de samtliga också äro med nutidens naturkunskap, så spela de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
