Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Världens utvecklingshistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTVECKLING. 113
den naturfilosofiska spekulationens säkra mark, som vunnits först genom nutidens
otaliga iakttagelser och försök. Under medeltiden — och i synnerhet under
papismens våldsvälde — hvilade den vetenskapliga forskningen på detta
område helt och hållet. Inkvisitionen sörjde medelst tortyr och bål för att den
obetingade tron på Moses hebreiska mytologi fick gälla som definitivt svar på alla
skapelsefrågor. Till och med de företeelser, som omedelbart gåfvo anledning
till iakttagelser af utvecklingsfakta, djurens och växternas groddhistoria,
människornas embryologi, förblefvo obeaktade eller väckte endast enstaka vetgiriga
iakttagares intresse; men deras upptäckter lämnades utan afseende och glömdes.
Dessutom spärrades vägen för kunskapen om den naturliga utvecklingen redan
från början af den härskande preformationsläran genom dogmen, att den
karaktäristiska formen och strukturen hos hvarje djur- och växtart redan skulle vara
förebildad i grodden (jfr. sid. 30).
Utvecklingslära C(genetik, evolutism evolutionism). Den vetenskap, som vi i
dag kalla utvecklingslära (i vidsträcktaste bemärkelse), är såväl till sin helhet,
som till sina enskilda delar ett barn af det 19:de århundradet; den hör till dess
mest viktiga och lysande alster. I själfva verket har detta begrepp, som ännu i
det 18:de århundradet var nästan okändt, redan i våra dagar blifvit till en fast
grundsten för hela vår världsåskådning. Jag har i tidigare skrifter utförligt
behandlat dess grunddrag, mest omfattande i min: »Generella morfologi» (1866)
sedan mera populärt i min »Naturlig skapelsehistoria», (1868 10:de upplagan
1892) och med särskildt afseende på människan i min: »Antropogeni», (1874,
5:te upplagan 1903). Jag inskränker mig här för den skull till en kort öfversikt
öfver de viktigaste framsteg, som utvecklingsläran gjort under loppet af det
19:de århundradet. Den sönderfaller efter sina föremål i fyra hufvuddelar och
beträffar den naturliga uppkomsten af 1: kosmos, 2: jorden, 3: de jordiska
organismerna och 4: människan.
I. Monistisk kosmogeni. Det första »försöket», att på enklaste sätt
förklara hela världsbyggnadens författning och mekaniska ursprung efter »Newtons
grundsatser» — d. v. s. genom matematiska och fysikaliska lagar — företogs
af Immanuel Kant i hans berömda ungdomsverk: »Himlens allmänna naturhistoria
och teori», (1755). Tyvärr förblef detta storartade och djärfva verk under 90
års tid nästan okändt och framdrogs först åter 1845 af Alexander Humboldt i
första bandet af hans, »Kosmos». Under tiden hade emellertid också den store
franske matematikern Pierre Laplace själfständigt kommit på liknande teorier som
Kant, hvilka han med matematisk motivering vidare utvecklade i sin: »Exposition
du système du monde» (1796). Hans hufvudarbete: »Meécanique céleste»,
utkom år 1799. De öfverensstämmande grunddragen hos Kants och Laplace’s
kosmogeni, bero som bekant på en mekanisk förklaring på planetrörelserna och det
däraf härledda antagandet, att alla världskroppar ursprungligen uppstått genom
förtätning af roterande »töckenklot». Denna »nebularhypotes» eller »kosmologiska
gasteori» har visserligen senare på mångfaldigt sätt förbättrats och fullständigats
men den består än i dag orubbligt såsom det bästa af alla försöken, att enhetligt
och mekaniskt förklara världsbyggnadens uppkomst. På senaste tiden har den
samma vunnit en betydelsefull komplettering, och samtidigt förstärkning, genom
antagandet, att denna kosmogoniska process försiggått icke blott en gång, utan
periodiskt upprepats; under det i vissa delar af den oändliga världsrymden nya
världskroppar uppstå och utveckla sig, söndersprängas — genom
sammanstötning — i andra delar af densamma tvärtom gamla, kallnade och döda
världskroppar och upplösas i diffusa töckenmassor (jfr. Zehnder, die Mechanik des
Weltalls 1897).
Världens begynnelse och slut. Nästan alla de äldre och nyare kosmogenier,
och så äfven de flesta, hvilka slutit sig till Kant och Laplace, utgingo från den
härskande åsikten, att världen haft en begynnelse. Sålunda skulle »i begynnelsen»
Världsgåtorna. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
