Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Gud och världen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUD OCH VÄRLDEN. 133
gjord del af solen, och kommer en gång i tiden att återvända i hennes sköte.
Den moderna fysiologin lär oss, att det organiska lifvets första urkälla på jorden
är plasmabildningen eller plasmodomin och att denna syntes af enkla, oorganiska.
föreningar af vatten, kolsyra och amoniak (eller salpetersyra) försiggår. endast
under stolljusets inflytande. På de plasmodoma växternas primära utveckling har.
först efteråt, sekundärt, följt de plasmofaga djurens, hvilka direkt eller indirekt
lifnära sig af dem; och själfva människosläktets uppkomst återigen är blott en
senare tilldragelse i djurrikets stamhistoria. Också hela vårt kroppsliga och
andliga människolif är liksom allt annat organiskt lif i sista hand att hänföra
till den strålande, ljus- och värmeskänkande solen. Betraktadt i det rena
förnuftets ljus ter sig solkulten scm naturalistisk monoteism mycket bättre motiverad
än de kristnas och många andra kulturfolks antropistiska gudtjänst, vid
hvilken de föreställa sig gud i människogestalt. I själfva verket hafva
soldyrkarna också redan för årtusenden höjt sig till en högre intellektuell
bildningsgrad än de flesta andra teister. När jag i november 1881 befann mig i Bombay,
åsåg jag med största deltagande de upplyftande andaktsöfningarna hos de fromma
parsi, hvilka vid solens uppgång och nedgång, stående vid hafvets strand eller
knäböjande på utbredda mattor, betygade sin vördnad för dagens upp- och
nedgående stjärna. (Indische Reisebriefe 4:de uppl. sid. 56). — Mindre betydande
än denna solarism är lunarismen eller selenoteismen, månkulten; om några
kultvurfolk också dyrka månen ensam såsom gudomlighet, så tillbedja de dock
mestadels därjämte äfven stjärnorna och solen.
Antropistisk monoteism. Guds förmänskligande, föreställningen att det
»högsta väsendet», känner, tänker och handlar (om också i den mest upphöjda
form) spelar såsom antropomorf monoteism, den största rollen i kulturhistorien.
Framför alla andra framträda här de mediterrana människoarternas tre stora
religioner i förgrunden, den äldre mosaiska, den mellantidiga kristna och den
yngre muhammedanska. Dessa tre stora medelhafsreligioner, som uppkommit vid
den rikt välsignade östkusten af det intressantaste af alla haf, och som alla tre
stiftats på liknande sätt af en fantasirik svärmare af semitisk ras, sammanhänga
icke blott till det yttre innerligt genom detta gemensamma ursprung, utan äfven
genom de talrika gemensamma dragen hos deras inre trosföreställningar.
Liksom kristendomen tagit en stor del af sin mytologi direkt ur den äldre
judendomen, så har den yngre islam å sin sida ärft mycket af dessa båda religioner. Alla
tre mediterranreligionerna voro ursprungligen rent monoteistiska och alla tre
ha sedermera undergått de mångfaldigaste polyteistiska ombildningar, allt i den
mån de utbredde sig först på det brokigt befolkade Medelhafvets mångdelade
kuster och sedan i de öfriga världsdelarna.
Mosaismen. Den judiska monoteismen, såsom Moses grundade den r 1600
före Kristus) gäller vanligtvis som den forntidens trosform, som äger den högsta
betydelse för mänsklighetens vidare etiska och religiösa utveckling. Utan tvifvel
bör den tillerkännas detta höga historiska värde redan för den skull, att
de båda andra, världsbehärskande mediterranreligionerna framgått ur densamma.
Kristus står på Moses’ skuldror alldeles som Muhammed sedermera på Kristi.
Likaså hvilar det nya testamentet, som under den korta tidrymden af 19 hundra
år utgjort de högst utvecklade kulturfolkens trosfundament, på garala
testamentets ärovördiga grundval. Båda tillsammans ha såsom bibel vunnit ett inflytande
och en utbredning som ingen annan bok i världen. I själfva verket är ju
bibeln än i dag i visst afseende — och oaktadt sin sällsamma blandning af de
bästa och de sämsta. beståndsdelarl — böckernas bok. Men rär vi opartiskt
och fördomsfritt pröfva denna märkvärdiga historiekälla, så te sig många viktiga
förhållanden helt annorlunda än de öfverallt förkunnas. Äfven här har den
djupare inträngande moderna kritiken och kulturhistorien lämnat viktiga
upplysningar, som skakat de gällande traditionerna i deras grundvalar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
