Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. Vetenskap och Kristendom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VETENSKAP OCH KRISTENDOM. 153
tolska kretsar allt ifrån början väckte de största betänkligheter. Då man den
13 juli 1870 skred till omröstning om ofelbarhetsdogmen, förklarade sig endast
tre fjärdedelar af kyrkofurstarna, nämligen 451 af 601 röstande till dess favör;
hvarförutom saknades talrika andra biskopar, som ville hålla sig undan från
den farliga omröstningen. Det visade sig emellertid snart, att den kloke påfven
med sin större kännedom om människor, räknat riktigare än de tveksamma,
»besinningsfulla katolikerna», ty hos de lättrogna och obildade massorna vann
också denna vidunderliga dogm, trots alla betänkanden, blind tilltro.
Påfvedömets hela historia såsom den ovederläggligt fastslagits af tusentals
tillförlitliga källor och påtagliga historiska dokument, ter sig för den
fördomsfrie kännaren såsom en samvetslös väfnad af lögn och bedrägeri, såsom en
hänsynslös sträfvan efter absolut andligt herravälde och världslig makt, såsom
ett frivolt förnekande af alla de höga sedliga bud, som predikas af den sanna
kristendomen: människokärlek och fördragsamhet, sanning och kyskhet, armod
och försakelse. När man efter den rena kristna moralens måttstock — mönstrar
den långa raden af påfvar och de romerska kyrkofurstar, bland hvilka de utvalts,
så framgår klart och tydligt, att det stora fiertalet varit skamlösa gycklare och
bedragare och många af dem skändliga förbrytare. Dessa allmänt kända
historiska fakta hindra emellertid icke, att än i dag millioner »bildade», troende
katoliker tro på den själftagna »ofelbarheten» hos denna »helige fader»; de
hindra icke att än i dag protestantiska furstar fara till Rom för att betyga sin
vördnad för denna »helige fader» (deras farligaste fiende!); de hindra icke att
än i dag i tyska riksdagen denna »helige gycklares» drängar och handtlangare
afgöra det tyska folkets öden — tack vare detta folks otroliga politiska oförmåga
och kritiklösa lättrogenhet!
Encyklika och Syllabus. Bland de tre anförda stora våldsgärningarna,
medelst hvilka den moderna papismen under 19:e århundradets andra hälft
försökte rädda och befästa sitt absoluta herravälde, är förkunnandet af encyklika
och syllabus i december 1864, för oss det intressantaste; ty i dessa minnesvärda
aktstycken frånkännas förnuftet och vetenskapen öfverhufvud all själfständig
verksamhet och fordras deras absoluta underkastelse under den »allena
saliggörande tron», d. v. s. under den »ofelbara påfvens» dekret. Den oerhörda
upphetsning som denna omåttliga fräckhet framkallade inom alla bildade och
oberoende tänkande kretsar motsvarade encyklikans vidunderliga innehåll. En
förträfllig utredning af encyklikans kulturella och politiska betydelse, har bl. a.
Draper gifvit i sin »Konflikternas mellan religion och vetenskap historia» (1875).
Jungfru Marias obefläckade aflelse. Mindre ingripande och betydelsefull
än encyklikan och dogmen om påfvens ofelbarhet synes kanske dogmen om den
obefläckade aflelsen vara. Emellertid fäster icke endast den romerska hierakin
utan äfven en del ortodoxa protestanter (t. ex. den evangeliska alliansen) den
största vikt vid denna trossats. »Immakulat-eden» d. v. s. den edliga försäkran
om tron på Marias obefläckade aflelse gäller än i dag såsom helig plikt för
millioner kristna. Många troende förbinda därmed ett dubbelt begrepp; de påstå
att jungfru Marias moder likaså befruktats af den »helige anden» som denna
själf. Sålunda skulle denna sällsamme gud stått i intimaste förhållande såväl
till modern som till dottern; han skulle således ha varit sin egen svärfar —
(Saladin). Den jämförande och kritiska teologin har på senaste tiden visat, att
äfven denna myt liksom den kristna mytologins flesta andra legender ingalunda
är originell, utan har öfvertagits från äldre religioner, isynnerhet buddhismen.
Liknande sagor hade redan flera århundraden före Kristi födelse en stor utbredning
i Indien, Persien, Mindre Asien och Grekland. När kungadöttrar eller andra
jungfrur ur de högre klasserna, utan att vara legitimt gifta, hugnades med ett
barns födelse, så utgafs fadern till denna oäkta afkomling vanligen vara en
»gud» eller »halfgud»; i detta fall den mystiska »heliga anden».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
