Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 20. Världsgåtornas lösning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174 TJUGONDE KAPITLET.
som på vår jord. Först uppstodo genom archigoni enkla monerer och ur dessa
encelliga protister (först plasmodoma urväxter och senare plasmofaga urdjur).
II. Det är mycket sannolikt, att ur dessa encelliga protister under utvecklingens
vidare förlopp utbildat sig först sociala cellföreningar (cönocien) och sedan
väfnadsbildande växter och djur (metafyler och metazoer). III. Det är äfven
vidare sannolikt att inom växtriket thallofyterna (alger och svampar) först uppstått,
senare diafyter (mossor och ormbunkar) och till sist anthofyter (angiosperma och
gymnosperma blomväxter). IV. Det är likaledes möjligt att äfven inom
djurriket den biogenetiska processen tagit ett liknande förlopp, att ur blastäaderna
(katallakter) först gasträaderna och ur dessa först celenrterierna och sedan
celomarierna utvecklat sig. V. Däremot är det fråga värdt, huruvida dessa de
högre djurens (och likaledes de högre växternas) enskilda stammar på andra
planeter undergått samma utveckling som på vår jord. VI. I synnerhet är det
mycket osäkert om ryggradsdjuren existera äfven annorstädes än på jorden och
om under loppet af millioner år ur deras fyletiska metamorfos äfven däggdjur,
och främst bland dem människan, utvecklat sig liksom på vår jord; då måste där
liksom här millioner transformationer ha upprepat sig. VII. Däremot är det mycket
antagligt att på andra planeter utvecklat sig andra typer af högre växter och
djur, som äro främmande för vår jord, kanske äfven ur en högre djurstam, som
i mottaglighet för bildning är öfverlägsen, högre väsen, som i tankeförmåga och
intelligens vida öfverträffa våra jordiska människor. VIII. Möjligheten af att
vi människor någonsin skulle kunna träda i direkt förbindelse med innevånarne
på andra planeter synes utesluten på grund af vår jords stora afstånd från andra
världskroppar och frånvaron af den oumbärliga atmosfäriska luften i det stora
endast af eter uppfyllda mellanrummet.
Under det nu många stjärnor synbarligen befinna sig i samma
biogenetiska utvecklingsstadium som vår jord (sedan minst hundra millioner år!) äro
andra redan längre framskridna och gå i den »planetiska gubbåldern» sitt slut
till mötes, samma slut som äfven säkert förestår vår jord. Genom utstrålning
af värme i den kalla världsrymden nedsättes så småningom temperaturen, så att
allt flytande vatten stelnar till is. Därmed upphör förutsättningen för allt
organiskt lif. Samtidigt drager sig de roterande värdskropparnas massa allt mera
tillsammans; deras omloppshastighet ändrar sig långsamt. De kretsande
planeternas banor blifva allt trängre, likaledes äfven de dem omgifvande månarnas.
Slutligen störta månarna in i planeterna och dessa in i de solar, ur hvilka de
framgått. Genom dessa sammanstötningar alstras åter oerhörda värmemängder.
De sammanstötta världskropparnas till stoff förvandlade massa fördelar sig fritt
i den oändliga världsrymden, och solbildningarnas eviga spel börjar ånyo.
Den storartade bild som astrofysiken sålunda upprullar för vårt andliga öga,
uppenbarar för oss en evig uppkomst och undergång af otaliga världskroppar, en
periodisk växling af de olika kosmogenetiska tillstånden, hvilka vi i universum
iakttaga bredvid hvarandra. Under det att på en plats i den oändliga
världsrymden en ny världsgrodd utvecklat sig ur en diffus töckenfläck, har redan på
en oändligt aflägsen plats en annan redan förtätats till ett roterande klot af
glödflytande materia; en tredje har från sin ekvator utslungat ringar, som forma
sig till planeter; en fjärde har redan blifvit en mäktig sol, hvars planeter
omgifvit sig med sekundära drabanter, månar o. s. v., o. s. v. Och mellan dessa
drifva milliarder små världskroppar, från meteoriter och stjärnskott, omkring i
världsrymden, hvilka såsom skenbarligen laglösa vagabonder korsa de störres
banor och af hvilka dagligen en stor del störta in i de senare. Därvid förändras
ständigt och långsamt de jagande världskropparnas banor och omloppstider. De
kallnade månarna störta in i sina planeter såsom dessa i sina solar. Två aflägsna
solar, kanhända redan stelnade, sammanstöta med oerhörd kraft och splittras till
töckenliknande massor. Därvid utvecklas så kolossala värmemängder, att töcken-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
