Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(j106
FÖRLÄNINGS- OCH HANSETIDEN.
I händelse affärerna uppgjordes kontant, skedde det vanligen
i rigiskt mynt. Äfvenså nämnes stundom lybskt mynt i handeln.
Troligen förekommo dessutom tyska, holländska och engelska
myntslag i allmänna rörelsen, ty de nämnas ofta under
medeltiden i vårt land. Men det var ock, åtminstone mot slutet af
medeltiden, då den nationella strömningen gick mot hansans
öfvervälde, fråga om inrättande af ett eget myntverk i Viborg.
Redan 1526 vistades hos grefven af Hoija en Georg „myntare",
och 1530 om våren var grefven i beråd att anlägga i Viborg
„ett mynt" och anhöll af Gustaf att för ändamålet få hämta
silfver från Sala grufva. Konungen ansåg dock Sala grufva för
tillfället vara så förfallen, att däraf intet kunde fås tillräckligt
silfver för behofvet, förrän den ånyo upparbetades. Han ville
ock att frågan om myntets inrättande skulle ske med rådets
vetskap, hvarför han rådde grefven till „tålamod". Det ser
emellertid ut som om grefven det oaktadt gripit saken an och
åtminstone bragt den till någon början. Ty sedan han affallit
från Gustaf och inlåtit sig i stämplingar mot riket, hvilka bland
annat gingo ut på hertigens af Meklenburg upphöjande på tronen,
förbehöll han sig af denna rätt att i 6 år taga silfver från de
svenska bergverken, så att myntet i Viborg under denna tid
kunde underhållas.1)
I affärsfrågor egde redan under medeltiden
räkenskapsböckerna vittnesgill kraft. 1492 skrifver Hans von Eyken från
Viborg till en affärsvän i Reval, att han för att bevisa beloppet
af en sin skuld för länge sedan skulle sändt honom sin
„reckens-buck", om den ej brunnit upp jämte alla hans bref.
Varuaf-sändningar stämplades med afsändarens bomärke, hvilket
dåför-tiden på sätt och vis motsvarade hvad man i våra dagar kallar
köpmannens firmabeteckning. 1525 sände sålunda Hans von
Selhoff med tre särskilda fartyg från Viborg diverse partier fisk,
tran och humla, alla märkta med hans bomärke. Bomärket fanns
ock ingraveradt i köpmannens sigillring, som han antingen bar
på fingret, eller i den ofta rikt smyckade „köpmansgördeln" eller
„pungen". Då skrifkunnigheten ännu bland köpmännen ingalunda
var allmän och brefven ofta å deras vägnar skrefvos af andra,
var det, för säkerhetens skull, nödvändigt att afsändaren under
namnet egenhändigt ritade sitt bomärke eller tryckte sitt sigill.
’) Hausenska saml. Odat.
Frågan om
inrättandet af
myntverk.
AfHtrs böcker,
in. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
