Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MYNTVERK. AFFÄRSBÖCKER. SJÖFART OCH SJÖRÖFVERI. 87
I likhet med utrikeshandeln öfver hufvud, var ock sjöfarten
för det mesta passiv. Under vår- och höstseglationstiderna lågo
där i hamnen ofta ett stort antal af dessa egendomliga medeltida
fartyg, hvilka med sin något klumpiga byggnad och starkt
rundade form liknade väldiga på vattenytan flytande
snäckor. Den höga förstäfven var prydd af en helgonbild, och det
ännu högre akterdäcket var öfverbyggdt af en rymlig kajuta.
Masten, som vanligen förde endast ett stort råsegel, var närmast
under vimpeln försedd med en väldig märskorg, därifrån utkiken
under resan höll ständig vakt på sjöröfvare och andra farligheter.
I bredd med dessa tyska handelskoggar voro borgarnes
egna skutor i allmänhet vida mindre och oansenligare, för det
mesta afsedda endast för seglats på Reval och de livländska
städerna. Dock hade en och annan köpman större fartyg, med
hvilka han kunde våga resor öfver Östersjön. Så t. ex. Peder
Ingelsson, som på 1470-talet flera gånger seglade till Danzig.
Äfven slottshöfdingarna hade stora „koggar" och „snäckor", som
förde deras varor till de tyska städerna. Men i alla händelser
torde redandet af större fartyg i Viborg under medeltiden hört
till undantagen, enär, såsom förut framhållits, stadens aktiva
rörelse för det mesta var inskränkt till Reval.
Det som mest afskräckte köpmännen från längre sjöfärder
voro de faror, som öfverallt på hafven mötte dem i följd af det
allmänt florerande sjöröfveriet. Vitalianerna och Flemingarne
voro ingalunda de enda, som på denna tid gjorde hafven osäkra.
Erik Axelssons broder, herr Ivar Axelsson på Gottland, var vida
fruktad för sina sjöröfverier — ja själfva konung Erik XIII, som
i tiden gifvit Viborg dess första privilegier, slog sig på sistone,
sedan han förlorat krona och rike, på sjöröfveri. Riddare, knapar,
hanseater och andra handelsmän — särskildt om de genom
förhållandenas makt råkat i en isolerad ställning — egnade sig
med förkärlek åt detta näringsfång, som under medeltiden knappt
betraktades såsom olofligt yrke.
Också Viborg skattade sin gärd åt det allmänna onda. 1458
togo danzigboarne till fånga tvenne sjöröfvare, af hvilka den ena
var finne, med allt deras manskap, inalles 70 man, däribland en
Peter Olofsson från Viborg. 1494 hade fem „lose gesellen von
Wiborg", som slagit sig på sjöröfveri, bemäktigat sig några ryska
skutor, kastat besättningen öfver bord och seglat med varorna
till Danzig. Där blefvo de emellertid misstänkta och inmanade
i häkte, hvarjämte godset togs i förvar för de rätta egarnes
Sjöfarten och
sjörüfverierna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
