Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KüLTüRLIFVET. HEMMEN. KLÄDEDRÄGTEN.
105
utan tvifvel förädlande i vida kretsar. Vädjande till ridderskapets
plikt att skydda det svagare könet och de värnlösa, vände sig
Krister Nilsson en g&ng till komturen i Reval för att utverka
hans bistånd mot en äkta man, som, lämnande hustru och barn
på bar backe, flytt öfver till den rika hansestaden. Och icke
mindre än det världsliga ridderskapet torde den på religiös grund
byggda förening, hvilken vi lärt känna under namn af
Helgeands-gillet och hvars människovänliga syftemål i ett brödraskap
förenade den tyska köpmannen och den inhemska borgaren, haft en
hälsosom inverkan på samlifvets förädlande.
Anspråken på lifvet, vare sig det gällde dess materiella eller
etiska sida, voro för öfrigt icke heller stora. Likaså anspråkslösa
som borgarnes förut omtalade trästugor och små stenhus voro,
likaså enkla voro hemmen inom desamma. Träbordet på sina
korsfötter stod framför den väggfasta bänken, som här och där
fått en högkarmad stol till medtäflare. Tack vare den lifliga
handelsförbindelsen med utlandet kunde de förmögnare bestå sig
lyxen att betäcka borden med hvita dukar af holländskt lärft,
„tafellakene", och bänkarna med „stolkys8ene", d. v. s. stoppade
sitsdynor. Sängarna stodo dolda bakom „saluner" eller sparlakan
af ofta rätt dyrbara tyger. Måhända hade ock de rikaste råd
att hölja de skrofliga väggytorna med från taket nedhängande
tapetväfnader. För öfrigt nedlade man helst det lilla öfverflöd
man hade i silfverbägare och tennkannor, hvilka vid gästabuden
fylldes med från Reval importeradt „bers" och „romenie".
En jämförelsevis större lyx älskade man däremot att utveckla
i afseende å sin dräkt. Vi vilja ej tala om slottshöfdingarna,
som ju kunde omgifva sig med furstlig prakt. Hermelinskinnen
på Karl Ulfssons kappa voro „så konstigt hopsydda att djuren
syntes lefvande, då han gick och rörde sig, samt somliga löpte
upp och somliga ned". Hvarje hermelin hade en guldring i
munnen och en klocka vid halsen. I grefvinnans af Hoija
efterlämnade inventarium funnos bland annat tvenne sidenklänningar,
den ena „med gråa insprängda blommor", den andra „besatt med
guldväfnad", hvilka uppskattades till det efter tidens förhållanden
höga värdet af resp. 170 och 162 mark. Men äfven den burgna
borgersmannen i sin röda röck och sina „hosor", hvilka persedlar
i början af 1400-talet kostade resp. 6 och 1 mark, motsvarande
i vårt mynt omkr. 400 mark, skattade gärna i afseende å
klädseln åt tidens fåfänga. Och fruntimren torde väl i detta afseende
Hemmon.
Klädedrägten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
