Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
ÖFVERGÅS OSTIDEN.
■och tegelslagare (2 à 3 af hvarje), väfvare (2), glasmästare (1
à 2), hampspinnare, kanngjutare, myntar e (till 1560),
sadelma-kare, sämskmakare, karduansmakare, snidare, vackare, svarfvare
och målare, af hvilka åtminstone tidtals nämnas en af hvarje
slag 1). Af dessa voro isynnerhet kanngjatarne ansedda:
Staffan Kanngjutare var på 1560-talet en af stadens rikaste män
och därjämte rådman. Äfven myntaren Jöran „myntare", som
dock synes hafva sysslat blott med tillverkning af krut, samt
Kristofer Målare, som 1572 målade predikstolen och en tafla till
slottskyrkan -), voro mycket aktade män.
Bland yrkesidkare, som hade till uppgift att tillhandahålla
stadsboarne mat och dryck, förekomma en eller tvenne
bagare, äfvensom två eller tre slaktare och köttmånglare, hvilka
alla enligt 1545 års ordinans skulle hafva tredje penningen i
vinst af sin rörelse 3). Därjämte nämnas en bryggare, hvarjämte
det i 1607 års privilegier anbefalles att bryggehusen, för
undvikande af eldfara, borde byggas utom staden och att egarne
skulle tillåta äfven andra att mot betalning i dem verkställa
»sin brygd".
1610 förekommer en „sockurbecker", likväl lybeckare, och
1596 nämnes bland införsvarorna „topsucker".
Krögeriet var särdeles bland den mindre förmögna
befolkningen allmänt och torde nästan ansetts såsom en loflig
borgerlig näring. Dock bestämdes år 1607 att öl ej såsom härtills
skett skulle få skänkas i alla vinklar och olofliga hus, utan skulle
vissa borgare sköta om utskänkningen och för denna rättighet
gifva kronan 1L mark för hvarje såld tunna och staden 2 öre
»till byggningen".
Det fanns ock en „stadsens källare", hvarest serveringen
förestods af en källarsven. Där bjöds man väl på såväl renskt
vin och mjöd som ock på bastarte och alicantevin, hvilka alla
dryckesvaror ständigt figurera i införsellängderna. Men inga
gästgifverier eller värdshus förekommo ännu, hvarför också
borgerskapet själft ålåg att hålla „gästning", d. v. s. härbärgera de
resande — ett onus, hvilket såsom vi få se — var mycket
tryckande.
l) Margeldslängdcrna.
*) Slottsräkenskapen för bemälda àr.
’) A. H. I, 165.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
