Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
345
Sålunda hade utförseln af stadens viktigaste exportvara
blifvit ett monopol i främmande hand. Men också de viktigaste
importvarorna, salt och tobak, undergingo samma öde. Redan
tjärukompaniet hade utverkat åt sig rättighet att införa och i
, stapelstäderna försälja salt. Väl betraktades de skeppare, som
seglade för kompaniernas räkning, i Viborg såsom främmande
och tillätos handla endast under samma villkor som utländska
gäster, d. v. s. „helom och halfom lästom". Men så småningom
vande man sig vid deras förmedling och blef slutligen allt mera
beroende af dem. Sedan började också det västervikska
skeppskompaniet, äfven kalladt stora saltkompaniet, utsträcka sin
verksamhet till Viborg. Det hade utrustats med särskilda förmåner
i afseende å tullen för att kunna tillhandahålla stapelstäderna
billigt salt, så att köpmännen ej skulle ha skäl att skinna
bönderna med öfverdrifna priser. Så blef det slut med
vibor-garnes egen saltimport. „Viborg benådades med två
skeppsladdningar", och då borgerskapet hänvisande på sin påbörjade
Hispa-nia-seglation klagade häröfver, svarade regeringen kallt, „att
emedan kompaniet hafver uppå sig tagit att skeppa dem salt
tillhanda för lika godt köp, som det här — d. v. s. i Stockholm —
försäljes, så kan H. K. M. intet se med hvad nytta Viborgs stad
skulle idka seglation på Spanien" (1669) *). Ingen utlänning
hämtade heller vidare salt till Viborg, ty där stod icke något
att fås i retur, sedan tjärhandeln var förbjuden.
För öfrigt rådde det hela perioden igenom samma tvister
mellan borgerskapet och saltkompaniets fullmäktige, som emellan
detsamma och tjärukompaniets faktorer och inspektörer. På
1650-talet var Herman Harrius tjärukompaniets kommisshafvande,
för så vidt det gällde dess saltimport. Han ville 1650 upplägga
det inkomna saltet, men ålades af magistraten att sälja det
från skeppen. På 1660-talet var tullnären Petter Piper det
v&stervikska saltkompaniets „faktor" i staden. Också han ville
1664 upplägga saltet på lager, men fick ej göra det annorstädes
än i en kronans bod på slottet, till hvilken han icke ens själf
fick behålla nyckeln. Enligt direktorernas order utbjöd han
saltet för 11 d. tunnan, men invånarne tyckte det vara för dyrt
och inläto sig ej i någon handel med honom, i följd hvaraf
»salthandeln alldeles studsade" 2). Följande år inköpte emellertid
’) K. M:s resol. »/, 1669.
’) R. p. "/, 1664.
Saltkompaiiiet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
