Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
441
sin särskilda klädedräkt, sina särskilda rätter på bordet, sitt
särskilda sätt att företaga den sista färden. Det var merkantilsystemet
förflyttadt till sederna och bruken. Men lika litet som handel och
näringar trifdes under det hårda förmynderskapet, lika litet ville
människornas vanor foga sig under oket. Det enda resultatet
blef en ytterlig rangsjuka, som kännetecknade alla samhällslager.
Borgmästare och råd kifvades sinsemellan om platserna vid
rådsbordet, assessorerna i domkapitlet vakade med argusögon enhvar
öfver sina företrädesrättigheter, de förmögna köpmännen täflade
om bänkrummen i kyrkan, och exemplet smittade vidare. En
dag mötte guldsmeden Danckwarts dotter på gatan Johan
Larsson snickares dotter och sade åt henne: »möter jag eder,
högfärdiga jungfru, som vill sitta öfver mig uti bröllopet, ändock
du äst ringare än som jag, eller inbillar i eder därför att jag
skall nedanför eder sitta, fast i går med hår fram i pannan
borstadt"
Och ordning behöfdes det nog i det dåtida samhället. Ty lifvet
var öfver hufvud hårdt och kränkningar af den andres rätt
förekommo ofta. Slagsmål, „grassatimåkningar" och dueller hörde till
ordningen för dagen. 1666 t. ex. var det stort slagsmål på
stadskällaren med tennmummekannor som vapen; perukerna refvos; man
drog „hårnot på golfvet" och endast de kommo oskadda ur affären,
som »skyddat sig med hareskölden". 1670 slog lektorn Bartholdus
Lacmannus med knif tyska skolmästaren i magen, så att fara
var för lifvet. Också den tidens fruntimmer voro ej att leka
med, när de blefvo vreda, det kunde uppsyningsmannen Johan
Yohle intyga, som på ett skepp i hamnen fick sig en sådan
örfil af Peter Freses enka, Anna Frese, att hatten föll i sjön och
han själf var nära att ramla in genom skeppsluckan. 1645 gaf
också jungfru Ingeborg Mums Anders Boisman, som baktalat
henne, i kyrkoherdens närvaro »tvenne örfilar, som väl dugde,
så att han lutade vid samma svenska lösen" 2).
Okända voro isynnerhet de s. k. »grassatimfärderna", som
bestodo däri, att större eller mindre sällskap, vanligen efter något
kalas, företogo sig att under skri och oväsen vandra eller hellre
åka genom staden, gata upp och gata ner. Ehuru stränga
förbud af magistraten utfärdades mot detta ofog 1687, 1645 och
’) K. p. »/. 1000.
’) E. p. ’/, 1045.
SlajrsraAl.
, .Brussa
fcäm"-fftrder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
