Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
653
Ända till medlet af 1730-talet kämpade sålunda stadskassan
med de yttersta svårigheter. Borgerskapet ville ej vidare höra
talas om någon kontribution, men kunde dock icke helt och
hållet undgå de förhatliga taxeringarna 1). Stadens drätsel måste
fortfarande baseras på köpmännens mer eller mindre frivilliga
bidrag. Under de rådande partistriderna hade dessa
förhållanden de ödesdigraste följder. Köpmännen, hvilka så godt som
ensamma aflönade stadens tjänstemän, ansågo sig ock efter behag
knnna indraga deras gagen, ja t. o. m. afsätta dem, såsom de
gjorde med borgmästaren Reinecke, sekreteraren Sibbersen och
kassören Wester. Först år 1735 fick staden genom arrenderandet
af landttullen och krögeriet2) något förbättrade inkomster. Det
hände väl till en början, att dessa arrenden icke hvarje år gåfvo
synnerlig behållning, helst krögeriarrendet, hvarom ansökts endast
för att skaffa borgerskapet en vinstgifvande näring, ej inbragte
stadskassan annat än accisen 3), hvilken knappt förslog för
arrendena Rathhause beij hegendem Gerichte arretiret, so gar von dort nach die
Haupt-wache geschleppet. — (Inlaga producerad i J. C. ,0/« 1734).
’) Det hade också faktiskt "/« 1731 »ölens volens konsenterat att erlägga
något slags kontribution.
*) Enligt dirigerande senatens ukas af ’*/» 1735 hade staden på beständigt
arrende bekommit landttullen för 834 rub. 40’/» kop. äfvensom krögeriet för 870
rubel årligen. Landttull uppbars ej mer efter accistaxan af 3/i 1687, utan upptogs
efter 5 kop. per rubel. — Staden hade — såsom vi ofvan nämnt — också tidigare,
åtminstone redan ifrån 1730, haft landttullen på arrende, men då endast för år, efter
särskildt öfverenskommet arrende, men 1735 blef arrendet för alla tider bestämdt.
1734 hade landttullen arrenderats af Pitschalnikoff. — Det var landttullsarrendet,
som ensam gaf staden en inkomst af 3,000 rubel årligen.
’) Denna accis utgjorde: 72 kop. för en tunna spannmål, som bränts till
brännvin, 30 kop. för en tunna malt, som bryggts till öl, och 15 kop. för ett ankare
mjöd samt 4 kop. för kannan af från landet inhämtadt. brännvin. —
Krögerinärin-gen, som i Viborg kunde anses inbringa sina idkare en totalvinst af minst 10,000
à 14,000 rubel årligen, var, som förut nämndt, ett stridsäpple emellan köpmännen
och handtverkarne. De förra ansågo sig ensamma berättigade att utöfva densamma,
enär de bekostat ansökningarna om dess erhållande såväl 1735, som 1743, efter
kriget, då kronan själf omhänderhaft brännvinsförsäljningen, och äfven bidrogo till
arrendets betalande, i händelse accisen ej förslog därtill. Handtverkarne åter ansågo
att krögeriet ej var någon näring för de rika, utan att den främst blifvit gifven de
fattiga invånarne, änkorna och de värnlösa barnen till underhåll. Magistraten höll
i allmänhet med köpmännen och medgaf endast i undantagsfall krögerirättighet åt
handtverkare. Justitiekollegiet däremot resolverade 1748 och 1765 att
krögerinärin-gen vore förunnad endast de fattiga borgarne. Magistraten fördelade då köpmännen
i 3 klasser, så att första klassens köpmän skulle få ha hvar sin ..krog" i staden, andra
klassens, enhvar en krog i staden och två i förstäderna, och tredje klassens en i staden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
