Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312
ned, och sända oss ut i månskenet för att nödga
framtiden att omtala en sannsaga ur vår sjelf-
biografi på förhand.
De äro nyttiga, sade vi. De blidka tidens härj-
ningar och gifva ungdomsblick åt gråhårsmannen.
De tämja ynglingens kortsynta öfvermod och
gifva honom mannens gedigna och praktiska vis
het. De göra lifvets bördor lätta eller tunga,
allt eftersom detta är behöfligt. De utgöra med
ett ord en väsentlig del af nittonde århundradets
väldiga matsedel för mensklighetens mångartade
andliga och lekamliga behof.
Men jag har inga glasögon, åtminstone af det
vanliga slaget. Den, som ingenting har, får an-
VID HEMMETS HÄRD.
alla glasögon. Så tog jag hatt och käpp och
skulle gå och promenera ute på menniskolifvets
stora allmänna boulevard. Det gick förträffligt
en stund. Min blick riktades framåt och mot
höjden. Men utom mig såg jag intet. Mina
ögon och mina fötter voro icke riktigt i samma
verld. Det kändes nästan som i en dröm. Rätt
som jag så gick, höll jag på att snafva och falla
omkull, och mina präktiga glasögon kommo på
sned, så att jag ett ögonblick såg med mina van-
liga ögon, och blef varse, att det var en Nebra-
skaprest’jag stött mot, som var ute och reste i
affärer för en kristlig skola i vestern. Det var
nog litet förargligt, särskildt som personen i fråga
Pastor Alfr. Anderson, Chicago, Il.
tingen vara utan, eller låna sig fram. Jag väljer
det senare, äfven om räntan blir hög.
lyckades jag.
Först träffade jag min vän filosofen. Det ären
fin herre, beder jag om lof att få säga. Han är
dessutom en lärd man, ett påstående, på hvars
sanning han sjelf minst af alla tviflar. Han lef-
ver i en upphöjd sfer och betraktar icke lifvets
vigtiga frågor från hvardagsmenniskans låga och
prosaiska ståndpunkt. Sådan var min vän, och
han lånade mig sina glasögon.
Jag tyckte mycket om dem till en början.
Det såg ut, som om jag genast funnit idealet för
Så har
varen gammal bekant, men innan jag kunde fram-
hosta en ursäkt, var han långt, långt borta i det
verksamma lifvet i dag. Jag rätade upp mig,
sväljde förtreten så godt jag kunde, fick mina glas-
ögon i ordning och fortsatte vandringen. Hvilka
storartade vyer de der ögonen skänkte mig! Det
var något riktigt förunderligt med dem. Föremål,
som voro nära, kunde man icke se alls, eller på
sin höjd mycket dunkelt, men på långt håll syn-
tes allting klart. Jag blef glad, jag blef stolt och
högmodig, men utan att sjelf så noga begripa det
förrän efteråt. Framtiden hägrade. Bergets
topp lyste klart. O, huru hvit och glänsande var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
